Span på stan: februari

I samband med alla hjärtans dag tänker Märta Jungerfelt på känslornas konkurrens med förnuftet och finner en tillflyktsort i poesin och dramatiken.

Alla hjärtans dag igen. Som så många gånger förr vaknar jag med förväntan om att det ska bli de stora gesternas dag. En dag då jag ska lyftas upp från den profana världen till en heligare plats där rosor aldrig dör och känslor är översvallande. Med åldern har jag dock lärt mig att anta dagen med en gnutta sunt förnuft eftersom något större ståhej sällan är att vänta. Kanske kommer jag få ett SMS av min mamma, kanske inte. Vad som definitivt är säkert är att ingen hemlig beundrare lär ge sig tillkänna. Inte heller brukar gamla kärlekar dyka upp för att kasta sig på marken och i förtvivlan utbrista “ta mig tillbaka”. Nej, folk hanterar denna dag som de hanterar alla andra dagar: sansat. 

Att vara känslomässigt sansad är ett projekt även jag åtagit mig eftersom att det gör en till samhällets vinnare. Stora känsloyttringar passar sig liksom sällan. Att vara och leva i känslan är att förlora eftersom att linjen mellan att vara “i kontakt med sina känslor” kontra att vara en dramatisk hysterika i princip är obefintlig. Att brista ut i icke-adekvat gråt eller raseri slutar vara klädsamt vid 10 års ålder så bäst är att lära sig härbärgera och lägga locket på till dagen man imploderar. 

När det kommer till den klassiska romantiken är det likadant. Om rosor och nallebjörnar förut ansågs som tacky har de sedan 2017 också förvandlats till att ses på med misstänksamhet. Finns det inte något manipulativt över den där överdådiga buketten? Försöker den här uppvaktande personen äga mig? Lämpligt anses istället att laga en nätt måltid till sin älskade, eftersom att starka uttryck för passion anses vara toxiska snarare än heta. 

Den sansade känsloyttringen är den regerande eftersom att den anses vara sund. Och med den kopiösa livslängd vi i väst glatt tar för given finns det heller inget skäl att hetsa upp sig. Vi räknar kallt med att göra om och göra rätt flera gånger om och därför blir inget någonsin på liv och död. Så smått har jag försökt anpassa mig till detta faktum som en del av en vuxen kvinnas villkor. Att förnuftet och stoltheten kanske måste segra som ett skydd för att inte existera alldeles hudlös i världen. Synd kan man tycka, att tillvaron inte är mer storslagen än så.  Ett ansikte blir med tiden knappast yngre, ett hjärta aldrig renare. Det är på liv och död?

Det är alla hjärtans dag igen och förväntningarna är djupt begravda. Jag ska inte uppvaktas, inte heller uppvakta. Vardagens bestyr fortsätter i sin orubbliga takt och amors pilar går de flesta förbi. Ingen tatuerar in sin älskades namn, ingen vill väckas av ett blomsterbud, ingen vill äta bolognese om det inte blir en matlåda över till morgondagen. Det är snusförnuftighetens tid. Tur då att poesin och dramatiken finns som tillflyktsort. En plats där man hemligt kan spegla sig i antikens urdesperation och hjärtan som förgängligt bultar. Där en skådespelare kastar sig på marken i förtvivlan så man själv slipper göra det. 

Tips på klassiska urdraman till alla vilda förlorare därute:

‍

“Odyssén” på Backa Teater, premiär 17 februari 

Odysséen bygger på Homeros episka hjältedikt om krig, kärlek och längtan. I Backa Teaters uppsättning ges ett underfundigt återberättande där rummet och tiden ömsom rör sig, ömsom stannar upp. Genom både ord och rörelse behandlas allt det där som händer medan gudarna ser på. Om människan som genial och fantastisk, men patetisk på samma gång. Om att ibland behöva gå vilse för att hitta hem.

“Agamemnon” på ADAs Teater, premiär 10 mars 

Krig rasar. Våld, hämnd och passion driver handlingen i en värld som rymmer små öar av kärlek. I konungariket Mykene står folket handfallet inför fasorna. Den som vågar se och tala blir inte trodd. I Aischylos drama har våldet sin egen logik. Den är omänsklig och således svår att förstå utan att själv göra sig till en del av den. För hur ska man med fredliga medel stoppa krigets vansinne utan att själv gå under?

“Hamlet” på Göteborgs Stadsteater, premiär 6 april 

Med djup kärlek till Shakespeare regisserar Kristina Hagström-Ståhl pjäsernas pjäs i en musikaliskt driven nyöversättning. En uppsättning som vill överskrida historiens gränser och samtidigt fånga vårt eget ögonblick i tiden. Kan man bli galen av sorg? Kan tiden gå ur led? Och vad är det som hemsöker Hamlet? I denna myllrande teaterfest finns allt man kan önska. Liv och död, kärlek och sorg. Svek, vänskap, mod.