Verdis genombrottsverk Nabucco på Göteborgsoperans scen

Christofer Psilander såg premiären av Verdis opera Nabucco, och blev mäkta imponerad – men också en smula förbryllad.

Det är med viss bävan jag närmar mig Göteborgsoperan inför premiären av deras uppsättning av Verdis stora genombrott: den mäktiga och storslagna Nabucco. Jag, som föredrar uppsättningar av det mer traditionella slaget, vet att uppsättningen inte är ett klassiskt kostymdrama, utan en modernare uppsättning. Men hur långt ifrån originaltanken har de gått? Och hur kommer det att fungera?

Nabucco är en biblisk opera som utspelar sig under gammaltestamentlig tid. Vi pratar Andra konungaboken, Jeremia och Daniels bok. 600 år före Kristus, under den babyloniska fångenskapen. Med den som ramberättelse har Verdi och hans librettist Temistocle Solera vävt in element som maktkamp och svek, syskonrivalitet, kärlek - och inte minst det som blev Verdis signum i många av hans operor: det inte alltid lätta förhållandet mellan far och dotter.

Kortfattad handling: den babyloniska hären, under ledning av kung Nebukadnessar II (det vill säga Nabucco), förstör Jerusalems tempel och för bort det hebreiska folket till Babylon. Där utspelas en maktkamp mellan kungen och hans två döttrar, samt olika turer kring det hebreiska folkets öde. Ska de släppas fria? Ska de dödas allihopa? Vilken Gud avgår med segern, den babyloniska Baal, eller den hebreiska Jehova?

Vi kan ta det förbryllande först. Och det rör scenografin. På Göteborgsoperans scen är Jerusalems tempel representerat av ett samlingssalsliknande konferensrum, och sångarna är kostym- och dräktklädda som om de vore på kontoret. I den miljön känns orden kör och solister sjunger - hotet från en främmande kung, ropen på Gud och de olika referenserna till tempelmiljön - en smula apart. Glappet mellan scenografi och text blir för stort för att jag inte ska undra vad tanken är. Jag tycker att man har gjort det för svårt för publiken. Det örat hör och det ögat ser gifter sig inte, i alla fall inte under första halvan av föreställningen.

Men till min ohejdade glädje är själva sångarinsatserna fantastiska. Nabucco är en köropera av rang, och som regissören Jacopo Spirei säger i programbladet: ”Göteborgsoperans kör är sensationell”. Jag kan bara hålla med. De tillfällen där kören får blomma ut fylls hela salongen med ett starkt, oemotståndligt, välbalanserat välljud.

Det är inte bara kören som sticker ut. Främst den gästande ryska sopranen Zoya Tsererina i rollen som Nabuccos ena dotter Abigaille är berömvärd. Rollen är en erkänt svår roll att sjunga, och Zoya Tsererina klarar av det galant. Till min glädje dessutom minst lika bra, men med en något nedtonad aggressivitet jämfört med de inspelningar jag hört med andra sopraner, vilket tilltalar mig. Återigen har Göteborgsoperan lockat hit en världsartist, så bra är hon.

För övrigt är det idel Göteborgsoperans egna solister i de bärande rollerna. Titelrollen Nabucco spelas av Mats Persson på ett kraftfullt och övertygande sätt, och den hebreiske översteprästen Zaccaria av Mats Almgren, vars djupa, intensiva bas passar utmärkt för rollen.

Nabuccos andra dotter Fenena spelas av Ann-Kristin Jones, en välkänd och också helt fantastisk röst. Sammantaget måste jag säga att ensemblen är helt fantastisk. För övrigt något vi blivit bortskämda med här i Göteborg ett bra tag nu.

Och det gäller som sagt inte minst kören, vars huvudnummer måste anses vara den långt utanför operavärlden allom bekanta ”Fångarnas kör”. I Göteborgsoperans uppsättning sitter körsångarna bokstavligen inspärrade bakom ett taggtrådsstängsel när de framför kören, där längtan till frihet är temat. Och den bilden fungerar bra, betydligt bättre än kontorslandskapet före paus.

Nabucco är en opera som definitivt skulle fungera som tidstroget kostymdrama. Detta har scenografen och kostymören bortsett från totalt, på gott och ont. Ibland fungerar scenografin, ofta inte alls. Men sammantaget är detta ändå en se- och framför allt hörvärd föreställning. Musiken är lättillgänglig, sångarinsatserna superba, dramatiken hög och de närmare tre timmarna gick betydligt fortare än de gjort på andra föreställningar. Så min rekommendation blir absolut: Se den!

---

Nabucco spelas på Göteborgsoperan fram till den 10 juni. Kvarvarande föreställningar den 28 och 31 maj, 3, 7 och 10 juni. Därefter sommaruppehåll, och sedan ytterligare 9 föreställningar 26 augusti – 23 september.

Föreställningen är cirka 2:50 lång inklusive en paus.

FOTO: Lennart Sjöberg