Verdenteatrets "Flat sun" - överväldigande för alla sinnen

Det norska konstnärskollektivet Verdensteatret har gästat Atalante med föreställningen "Flat sun". Cathin Monell har sett och tycker att det vackra och effektfulla snabbt blir överväldigande.

‍

När vi tar våra platser i salongen spelas en film redan. En blåklädd man står i ett grönt snår nedanför ett höghus i vit betong. På scenen finns också en mängd ting: däribland tre bord med elektronik och instrument, en klänning i blandade material, och ställda åt sidorna en mängd skärmar och ting. Det är svårt att få överblick eller fånga in allt som finns och händer.

Verdensteatret är ett konstnärskollektiv grundat i Bergen 1986. Idag är gruppen baserad i Oslo och består av video- och ljuskonstnärer, målare och poeter, samt skulptörer och dataprogrammerare som tillsammans har utvecklat en intrikat audiovisuell stil. I den här föreställningen består det konstnärliga teamet av Asle Nilsen, Ali Djabbary, Annike Flo, Elise Macmillan, Espen Sommer Eide, Janne Kruse, Laurent Ravot, Niklas Adam och Torgrim Torve.

Inledningsvis visas en film där miljöer med gröna växter avlöser varandra, korta filmsnuttar kanske filmade i olika växthus eller trädgårdar. Ett svagt fågelkvitter hörs. Men filmerna innehåller fler och fler artificiella element: bunkerliknande byggnader eller grusplaner bland växterna, växter i förvrängda färger. Fågelsången övergår i artificiella ljud: musiker tar plats på scenen och spelar på egenkonstruerade elektroniska instrument. Personer bär skärmar fram och tillbaka, filmer projiceras i flera lager bredvid varandra, framför varandra, på metallstycken och skärmar. Samma föremål och personer förekommer i filmerna och på scenen. Det är omöjligt att värja sig, och att inte bli överväldigad av alla intryck.

Ljuden är bitvis sublima, som flöjtspelet på ett nästan tre meter långt bamburör. Även åtskilliga av de elektroniska ljud som förekommer är mycket vackra och effektfulla. Verdensteatret säger i programbladet att de vill bjuda in publiken till att undersöka vad som är ett ting och vad som är ett ingenting, vad som är användbart och vad som är tomt, vad som är musik och vad som är buller, vad som är strålande och vad som är mörkt. Stötestenen för mig blir den här kvällen undersökningen av ljud. Ofta är ljudnivån smärtsam trots öronproppar, överväldigar hela kroppen. De stunder när det händer, kan jag tyvärr inte ta in något annat som händer omkring mig.

Och jag tror det är Verdensteatrets poäng: vi har svårt att värja oss från ständiga intryck och vad som händer runt omkring oss. Hur ska vi sortera vad som är viktigt från vad som är oviktigt, vad som betyder något från det vi inte behöver? Och det som vi varken behöver eller vill ha påverkar oss negativt samtidigt som det utarmar miljön. Efter föreställningen behöver jag tystnad och lugn. Kanske vore det ett bättre val, åtminstone i vardagen, att inte splittra vår uppmärksamhet på det vis många av oss gör slentrianmässigt. Det är en insikt Verdensteatrets föreställning Flat Sun förmår mig att uppleva själv genom verket - inte genom att tala om det för mig eller försöka övertyga mig med ord. Trots att det är smärtsamt är det verkningsfullt och väl genomfört - jag ser både för- och nackdelar, helt enkelt. Och om jag skulle behöva besvara Verdensteatrets fråga om vad som är musik och vad som är buller, skulle jag nog säga att det hänger på hur organiserade ljuden är – om de upplevs som en enhet, och inte som ett kaos. Det kommer alltid att vara en subjektiv bedömning, och en glidande skala. För min del fanns båda delarna där under Flat Sun.