Recension

Vad gör vi medan krisen pågår?

Linda Brelin & Alva Kättström
-
26/9/2022

Det vardagliga och kaosartade går hand i hand i Vildanden på Göteborgs Stadsteater. Linda Brelin och Alva Kättström ser en tajt föreställning med lösa teman.

I Emil Graffmans version av Henrik Ibsens Vildanden utspelar sig dramat i ett avskalat badrum. Vi möter familjen Ekdal lycklig invid badkaret, fotograferandes den nyinflyttade vildanden som plaskar i vattnet. En illavarslande stillbild av en familj som snart ska gå i tu.

Själva kärnan i Ibsens Vildanden är livslögnen: Tar ni livslögnen från en gemomsnittsmänniska så tar ni lyckan från honom på samma gång. Men i Graffmans uppsättning är det kanske inte den frågan som behandlas primärt, utan snarare en fundering kring vad vi människor gör under tiden som livslögnen vecklar ut sig.

I Vildanden ägnar sig dottern Hedvig (Victoria Dyrstad) åt sin skadeskjutna fågel, som inte bara blir ett husdjur utan också hennes enda fasta punkt. Farfarn i familjen, spelad av Lars Väringer, spenderar även han mycket tid på vinden men istället med att skjuta kaniner. De, tillsammans med resten av familjen Ekdal, möts sedan i badrummet med dialog från badkaret, toalettstolen och framför handfatsspegeln. Rummet blir både ett nav för pjäsens händelser, en parallell verklighet och samtidigt en bortkopplad parentes från vad som försiggår i karaktärernas liv utanför.

Badrummet är på många sätt en fin miljö att placera ett av Ibsens mest älskade draman i. Det rymmer såväl den ensamma gråten som samtal mellan föräldrar som vill tala ostört. En plats för de helt vanliga kvällarna med en tandborste och rakhyvel framför spegeln, eller ett rum att låsa in sig i när allt faller samman utanför. Det vardagliga och det kaosartade går hand i hand.

Många av oss kan nog också känna igen oss i att ägna tid åt våra egna vildänder när vi hamnar i kris. I samtiden ofta i form av någon nymodig hobby som att dreja krukor, börja klättra eller brygga egen öl. Att fokusera på något externt och konkret tycks få de flesta människor att känna att de har kontroll och en plats i tillvaron som vi kan hålla hårt i när allt annat fallerar. En slags fast identitet, som blir särskilt viktig när resten visar sig vara illusion.

Samtidigt är det ibland lite svårt att få grepp om vad det egentligen är för teman som undersöks i just denna uppsättning av Vildanden. Det är realism och förhöjning samtidigt, som å ena sidan skapar utrymme för det tragikomiska, men som å andra sidan gör att några av pjäsens allra mest allvarsamma stunder slätas över av bisarra scenerier i badkar och toalettstolar. Det skrattas, men för vilken effekt? Resultatet blir en väldigt snygg, tajt och välspelad produktion - men det blir aldrig riktigt dysfunktionellt nog för att de stora frågorna ska bränna.

Linda Brelin & Alva Kättström

Linda Brelin är redaktör för Scenkonstguiden och är verksam som kulturprojektledare, programläggare och cirkuspedagog. Alva Kättström är PTP-psykolog, utbildad inom teater och undersöker bland annat hur man kan använda psykologi inom skådespeleri och regi.