Vad är kulturens roll i en kris?

Venessa Koohnavard reflekterar över scenkonstens och kulturens roll i en samtid av världsomfattande kriser.

2023, ett nytt år och jag får en stark känsla av att nästan ingen bryr sig om något. De senaste åren har bestått av pandemi, krig och ett besviket valresultat. Jag kan själv inte minnas sist jag kände mig bekymmerslös. Sedan kom den 16 september 2022 och den 22-årig kurdisk kvinnan, Mahsa Jîna Amini, blev brutalt dödad av Irans "moralpolis" för att ha visat en del av sitt hår, och inte följt de strikta klädkodslagarna. Mordet har utlöst den första feministiska revolutionen i Iran. Världsomvälvande händelser som dessa drabbar, eller bör i alla fall drabba, kulturens roll i samtiden. Vad intar scenkonsten för position under en kris? 

Jag ser via Dramatens plattformar att de anordnar ett evenemang för Iran. På Världskulturmuseet arrangerade Nätverk Frizon Göteborg Konst & Revolution! - en kväll om konst, skapande och kulturens villkor i Iran, ett program i solidaritet med frihetskamp i Iran. SVT sände en En Kväll För Iran, en konsert för att uppmärksamma det som just nu händer i Iran och som påverkar människor världen om med uppträdande och samtal. 

Dramatens arrangemang är en av de få exemplen där svensk scenkonst har tagit aktion och ställning kring en kris genom att anordna ett evenemang. Jag blir rörd och tacksam över den medmänsklighet som fortfarande finns kvar. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra över skiljelinjen mellan genuint engagemang och varumärkesbyggande? 

Aktuella nyheter, som revolutionen i Iran, kan bli så pass aktuella så att solidariteten nästan blir trendig. Kanske handlar det om att institutionerna vill bibehålla samtida relevans för sin publik och bidra till att bygga sina varumärken som goda och demokratiska? En möjlig konsekvens är att människor och ämnen blir exploaterade då uppmärksammandet sker i institutionernas egen vinning medan de drabbade blir ännu en gång utelämnas. Kritiken ligger i hur frågan behandlas och genomförs. Det gäller att etablera ett långsiktigt arbete som i sin utveckling leder till potentiella samarbeten med belysning av nya perspektiv.

När invasionen i Ukraina bröts ut 24 februari 2022 agerade bland annat Scensverige genom att utlysta plattformen Kollegor i Kris. Syftet är att stötta kulturarbetare och scenkonstnärer som lever i krigszoner genom att informera om pågående initiativ, bidra med våra kontaktytor och nätverk till de scenkonstnärer som permanent eller tillfälligt befinner sig i landet, främja utbyte av erfarenheter och sprida nyöversatt samtida dramatik från länder där demokratin är hotad. Skånes Dansteater har fått möjligheten att vara värd för två residens för dansare och koreografer från Ukraina. Dessa två initiativ beskriver hur scenkonsten kan agera på ett ansvarsfullt sätt. 

Finns det resurser som svensk scenkonst kan nyttja under specifika situationer i solidaritet? Det som har presenterats ovan visar att möjligheten finns. Däremot bör man se upp med att inte låta dessa initiativ bli på bekostnad av människors trauman. Frågan som kulturaktörer bör ställa till sig själv är vad ska vi göra, hur ska vi göra, varför gör vi det och för vem gör vi det för. Frågorna hjälper en att förstå innebörden och vikten av agerandet men även vilket ansvar man själv lägger på att skapa innehåll för att belysa en specifik kris. Det handlar även om att bibehålla det samarbetet som utförs, som Skånes Dansteater, och fortsätta med arbetet långsiktigt, så att det inte blir en verkningslös trend.  

Scenkonsten är inte en nyhetskälla, däremot anser jag den ha ett ansvar att belysa, stötta och inte överge de människor som är i kris. På institutioner sitter samtidens berättare där deras uppgift är att beröra och utmana sina åhörare. Teatrarnas, dansens och operahusens repertoarer har en stor påverkan på dess publik. De sänder ut signaler till sina mottagare i salongen som ger nya perspektiv för en ökad kunskap och empati för omvärlden. 

Jag vill stämma in i Scensveriges linje om att vi borde: (...)skärpa vår internationella utblick, med särskilt fokus på scenkonstnärer som lever under hot och förtryck, i det egna landet såväl som i exil. Hur? Genom dialog, kulturellt utbyte, samverkan, förståelse och fred.