Vad är en flicka?

Dramatikern Anna Nygren har sett "The Vivian Girls" på Göteborgs Stadsteater och reflekterar över flickor och våld.

Jag måste erkänna min position innan jag skriver, säga att jag skriver inte som en (så att säga) neutral publik. Jag känner regissören, Linda Forsell, till The Vivian Girls som nu spelas på Göteborgs Stadsteater, och vi har pratat om föreställningen, pratat om THE GIRLS och om att göra girls, göra flickor, på scen. Men jag måste skriva, inte en recension men ett utkast, ett försök, ett något. Skriva något om dessa girls, dessa flickor. Och hur dessa flickor, de sju personer i lila kläder, som ligger i en hög på scenen, som klättrar på scenografiberget, som rör sig framför och bakom kollagemolnen, den lila auran, hör samman med andra flickor, nu och då och sen, i kroppen, i anden. 

Föreställningen The Vivian Girls baseras på konstnären Henry Dargers verk, den 15 000 sidor långa texten The Story of the Vivian Girls in what is known as The Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinnean War storm, caused by the Child Slave Rebellion, och dess tillhörande gigantiska illustrationer. Det är ett verk som sväller över alla bredder. Det är ett gränslöst verk som undersöker, gränser. Gränser för nationer och kroppar och verkligheter och våldsamheter. Darger benämns ofta som en ”outsider artist”, en konstnär som ur ensamhet och utanförskap, som inkluderar trauma, psykisk sjukdom och institutionalisering, med diagnosen: ”little Henry's heart is not in the right place”, skriver och skriver och målar och gör Konst, utan utbildning, sammanhang eller marknad. Det är ett verk som handlar om de sju Vivian-systrarna, som befinner sig i ett krig, som startar en rebellgrupp, för att befria alla förslavade barn. 

Systrarna berättar. En stor del av pjäsen utgörs av berättandet. Systrarna beskriver bilder (är det vad de ser, deras utsikt? eller tavlor? eller både och?): till höger syns – strypta barn, inälvorna på utsidan, knappt någon hud syns, centrerat syns – en död flicka, ögonen utstuckna. Berättandet är ett berättande om våld. Genast kommer våldet in i scenen. Våldet är: talet om våldet, våldet är: att se våldet. Att se våldet utföras mot kroppar som liknar min. Talet beskriver: Flickors (eller, den utvidgade flickpositionens) utsatthet och, dess våld, dess våldsamhet, dess våldshunger, dess död och begravning. 

Jag tänker: Det är absurt att se denna föreställning nu. Att höra talet om våldet och tänka på hur flickor lever i en värld där deras berättelser alltid inkluderar våldet, så till den grad att deras, våran, levnadsberättelse glider in i en symbios med våldet, likställs med våldet, blodet, blodet, knivarna, döden. Att höra hur flickans position i världen är den av en bild och ett narrativ om våld. När det nu är så akut, akut, akut, tydligt att det är inte en bild eller en berättelse (även om jag (blir den brutala publiken, den privilegierade vita blicken som kan tillåta mig en känsla av Gråt) nås av icke-bilden, icke-berättelsen, som bild och berättelse) genom Iran: genom ett nationsgörande som bygger på våld mot flickor (och de intillvarande kvinnorna, barnen (det kan på ett sätt verka reducerande att benämna rörelsen i Iran som en flick-rörelse, men jag menar det som en revolution, med all den kraft som trots kapitalismen finns i en brutal-skev Girl Power)). Det som beskrivs på scenen, sker i en Verklighet bredvid scenen. 

Jag fastnar, redan innan jag kommer till föreställningen, i titelns GIRLS. Och jag fastnar i frågan: 

Vad är en flicka?

Och när jag kollar lär jag mig att: En flicka är berättelsen om en flicka – hon är ett ständigt narrativ, hon kommer aldrig ut ur berättelsen om sig, tvingas berätta om sig tvingas förhålla sig till berättelsen om det kön den kropp den oskuld och den fara hon befinner sig i och utgör. En flicka är bilden av flickan – hon ser sig avbildad och hon måste ha sin kropp i en relation till den här bilden, den här bilden som äter sig in i henne, blir en mask: placerad som ovanpå hennes face och som en parasit inuti hennes mage. En flicka är en syster som söker ett systerskap – också i det att hon söker sig bort från det. 

Jag kollar på teve. På HBO tipsar algoritmerna mig om två girls-serier: The Sex Lives of College Girls och den nya versionen av Gossip Girl. Jag sätter på och halvkollar. Hör rösterna: Det är uppskruvade röster som tydliggör det talade som talade ord som positionerar sig i en politisk debatt som placerar varje girl i en position som navigerar med det politiskt korrekta och förment radikala som en form av micromanagment. Jag lär mig att: En flicka är en sexuell varelse som måste vara i en sexuell värld, oavsett om denna är en puritansk oskuldshyllande eller en feministisk och ”queer” (jag vet inte MEN, jag känner hur jag måste placera queerheten i parentes, för det är något med den komiska queerheten som skaver (och blir spännande just i skavet) för att den känns som om den låser in mig (?) i en position där jag måste definiera mig – placerar genast mig själv som tittare i definitionsbehovet, för att begripliggöras genom en radikalitet som fråntas sin radikalitet genom ett safeande benämnande (ELLER?)). En flicka är ett Rykte, hon är en omtalad Sak, hon rör sig offentligt (också i sin icke-offentlighet). 

Jag läser böcker. Hittar Linda Spåmans och Håkan Westessons Handbok för unga häxor (det finns en utställning på just Stadsteatern som bygger på boken). Där träffar Caelia, 12 år, konstnären och häxan Linda Spåman och den obegripliga barnvärlden (inklusive skilsmässor, storasyskons våld och bästisars kärlekssvek) begripliggörs genom spiritism. Och jag hittar Annie Ernaux En flickas memoarer, där flickan Annie befinner sig strax innan 20-års-åldern och rör sig i en sorts klassresa, som inkluderar sex, att ha och att inte ha, att göra horighet och namnges som horan, ta avstånd och att skämmas skämmas skämmas: det är en text om FLICKSKAMMEN, om flickan som läser filosofi som får henne att skämmas och förskjuta sig själv, som lär sig förstå skammen: men att förstå skammen utplånar den inte. 

Jag lär mig att: En flicka är en häxa. En flicka är en hinna, hon är gränsen som utgör gränslösheten, hon är en ytan (projicerad). En flicka är ”en våldsam kraft” (så står det i Spåmans och Westessons bok). En flicka är ”ett sätt att inte finnas i världen – att inte veta hur man ska bete sig där” (så står det i Ernaux bok). 

Dessa flickor, dessa girls, tar jag med mig till föreställningen. Jag pratade med Linda om flickskapet. Flickan som jag gör, som upptar mig, som jag skriver om alltid, alltid, som jag vill vara (med), som jag inte kan vara, som inte kan vara i denna världen (ELLER?).

En av Vivian-flickorna säger till mig, till publiken: 

Vi har just lärt oss älska världen. För att försvara den måste vi slå den i spillror. 

Det är ett konstaterande, som pinpointar flickans position: Hon Älskar. Men det hon älskar måste hon Skada. Det inkluderar henne själv. Flickors självskadebeteende, som Linda arbetade med på Potato Potato i föreställningen Sadland (2021) och som i texten om denna föreställning beskrivs som: 

Ett ämne som genererat sensationsjournalistiska artiklar och alarmerande rapporter den senaste tiden. Nya diagnoser, en ”ADHD-epidemi”, massutskrift av antidepressiva mediciner, hemmasittare, självskadebeteende och stress är företeelser som skapat en ny känslorepertoar som en oförstående vuxenvärld verkar stå handfallna inför. 

blir, menar jag, begripligt, först i relation till Våldet & Kärleken. En flicka är en position där Våldet & Kärleken ligger så nära, en position där hon-jag-vi får lära oss att den som älskar oss kommer skada oss (välvilligt omedvetet eller brutalt medvetet, genom explicit våld eller genom vård som inte hör att hon-jag-vi har en röst att tala med som säger något om de behov och begär hon-jag-vi har men som denna oförstående vuxenvärld tror sig veta att hon-jag-vi inte vet något om). Och vi lär oss, att för att försvara den-oss, måste vi slå i spillror. 

Det är en hemsk kunskap. Det är en skrämmande kunskap. Vi lär oss skrämmas och skämmas. Vi lär oss, Våldet. 

En hinna glider över scenen, en duk som visar något slags batikliknande mönster och konturerna av döda (?) växter. Bakom hinnan syns bergen, monstren, monstren som bär på gigantiska blommor, syns soldaterna, soldaterna som flickorna klamrar sig fast vid, tillfångatar, hoppar hopprep på. Revolutionen är, tror jag att jag tänker, en hinna, där flickan är motiv och metod. Hon-jag-vi, rör oss i världar där vi görs till objekt men där Kraften ligger i den plötsliga agensen, i mellanrummet, där hon-jag-vi Älska Världen, Älskar den Värld som tycks Hata oss (genom sin Kärlek?). 

The Vivian Girls har dubbla slut. Ett där flickorna vinner, ett där de-vi förlorar. Vilket är, ”sant”? Finns det ett val? Finns det ett alternativ? Eller är det så att båda sker samtidigt. Ja. Vi förlorar. Ja. Vi vinner. Men vi kan aldrig vila. 

En flicka är en revolution, som bär vädrets våldsamhet, som bär Världen i sitt hjärta. En flicka är en fortsättning.