"Undergången" - Teater Nu tar sig an slutet

Teater Nu gestaltar världens undergång i en industrilokal i Gamlestaden med sitt nya verk ”Undergången”. Efter föreställningen dröjer de filosofiska frågeställningarna sig kvar, menar Björn Sandmark, som har sett den.

Undergången är nära – det är den ganska ofta, men just nu känns det som om den är närmare än någonsin. Vi står på randen av det som skulle kunna bli ett tredje världskrig, klimatkatastrofen har synliga effekter runt om i världen och det verkar som om den artificiella intelligensen tar över delar av den tillvaro som många läsande, skrivande och översättande människor fortfarande befinner sig i. 

Det är därför inte konstigt att många konstutövare går på djupet i frågan. Sedan 22 februari visar till exempel Göteborgs konstmuseum en utställning med namnet ”Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot”. Där kan man se verk av romantiker som Johan Christian Dahl, symbolisten Evelyn D Morgan och världsberömda konstnärer som Anselm Kiefer, alla fascinerade av den både destruktiva och ibland till och med hoppfulla dynamik som Apokalypsen faktiskt kan skapa.

I Göteborgs scenkonstvärld är det nu dags för Teater Nu, den teater som en gång i tiden framgångsrikt startade och drev Scenkonstguiden, att ta sig an temat i föreställningen ”Undergången”. Och ja, det känns hotfullt redan när man kommer in och Jane (Matilda Bördin) står där iklädd uniform med en automatkarbin ledigt över bröstet och peppar oss i publiken att vi måste vara beredda på att allt kan hända, kollar om vi fått ficklampa och överlevnadskit i biljettkassan. Denna gång har den ambulerande teatern hyrt in sig i vad som liknar en tom industrilokal invid Ölstugan Tullen mitt emot SKF i Gamlestaden. (Förra gången, med ”Rörelsen”, var man på Oceanen) Och en bättre lokal för att gestalta en bunker efter jordens undergång är svår att tänka sig. Här finns också det som behövs; sandsäckar för att bygga skyttegrav, en byggställning, konservburkar, några vapen.

Utöver Jane (Matilda Bördin) är även Baffy (Karin Lykke)  och Cowdy (Carl-Marcus Wickström) på scenen, den senare som en inledningsvis tuff soldatsnubbe som under midsommarfirandet och träningspassen som pågår i början av föreställningen, dominerar med sitt snack om att ha rätt inställning, skapa mening i livet och jobba med det mentala. Det blir också en del fysiskt, inte minst en utdragen onaniscen som sannolikt ska gestalta den sexuella frustrationen i bunkern. Baffy är en skör och tillbakadragen kvinna som är mest sysselsatt med sig själv och sina tidigare relationer, till närstående barn och andra, men som efter hand gaskar upp sig och läser Harmagedon ur Uppenbarelseboken högt från översta våningen i byggställningen. Jane är den som upprätthåller någon sorts förnuft och driver handlingen framåt. 

Efter hand, och efter några bombattacker som släcker ner ljuset (vi i publiken uppmanas att tända våra ficklampor) och bryter händelseförloppet, glider samtalet dem emellan över i allt mer generellt exístentiella frågor och de byter av varandra med elproduktionen på en cykel som genererar ström. Man tänker på Strindbergs dikt om mannen som ”trampar ström åt hela trakten” inne i sin källare, en Strindberg som också apokalyptiskt citeras av Baffy med ”Det är synd om människorna”.

Jane tar först ett litet steg mot Walter Benjamin och alluderar på Paul Klees målning Angelus novus –  målningen som Walter Benjamin senare beskriver som Historiens ängel, ängeln som går baklänges in i framtiden. Det visar sig mot slutet att undergången sammanfattas mer på ett filosofiskt plan än genom bunkersvält och relationsnoja. Mot slutet lyfter Jane ner två änglavingar, hänger dem på Cowdy, som då blir Historiens ängel. För den som inte känner till Benjamins skildring finns den här:

”En målning av Paul Klee betitlad Angelus Novus föreställer en ängel som ser ut som om han just ska dra sig undan någonting han fixerat beskådar. Hans ögon stirrar, hans mun är öppen, hans vingar utspända. Det här är hur Klee föreställer sig historiens ängel. Ängelns ansikte är vänt mot det förflutna. 
Där vi förnimmer en kedja av händelser, ser han bara en enda katastrof, som lägger vrakspillror på vrakspillror och kastar ner framför fötterna på honom. Ängeln vill stanna kvar, väcka de döda, och göra helt det som slåtts i spillror. Men det blåser en storm från Paradiset; den har fattat tag i hans vingar med sådan våldsamhet att ängeln inte längre kan sluta dem. Stormen driver honom oemotståndligt in i den framtid, mot vilken han vänt ryggen, medan högen av spillror framför honom växer ända upp i himlen. Denna storm är vad vi kallar framsteg.
(ur ”Om historiebegreppet” av Walter Benjamin 1940.)

Och det är de sista bilderna som tonar ut ur denna föreställning – Cowdy som backar runt scenen som historiens ängel, med öppen mun och tom blick och undergången är kanske i själva verket en storm från paradiset.

Teater Nu har skapat en ambitiös och väl genomförd föreställning som inte nöjer sig bara med att gestalta själva undergången, ty som Goethe skrev är allt förgängligt bara en bild. Det som blir kvar är utöver gestaltningen en filosofisk tanketråd som jag kommer att nysta i under lång tid framöver.

Medverkande 
‍Manus och regi: Matilda Klamas
Skådespelare: Karin Lycke, Matilda Bördin, Carl-Markus Wickström
Ljud- och ljusdesign: Viktoria Ottosson
Producent och dramaturg: Sara Östebro
Foto: Nora Lorek