"Tusen år hos Gud" på Göteborgs Dramatiska Teater

Just nu spelas “Tusen år hos Gud” på Göteborgs Dramatiska Teater, en dramatisering av Stig Dagermans verk. Märta Jungerfelt ser ett kammarspel med smart dialog men bristande agens.

Göteborgs Dramatiska Teater sätter upp Stig Dagermans postumt utgivna verk “Tusen år hos Gud”, med dramatisering och i regi av Hans Blomqvist. “Tusen år hos Gud” var det sista Dagerman skrev innan hans död 1954 och berör teman om tro och vetenskap och relationen mellan gud och människa. Det är vetenskapsmannen Isaac Newton som är centralfigur när han sin sista kväll i livet får besök av Gud. Genom dessa två ställföreträdare för tro respektive vetenskap utforskar Dagerman människans livsvillkor. 

I Blomqvists uppsättning utspelar sig mötet mellan Newton och Gud som ett kammarspel i Newtons arbetsrum. Det är med tunga möbler, fjäderpennor och bläck som scenografen Emil Wickholm Thuresson sätter tidstypisk prägel på scenrummet och signalerar ett land för längesen. Newton (Erik Åkerlind) är till en början ensam på scen, i kaftan, strumpbyxor och mörka ringar under ögonen. Regnet dånar utanför och det är med dysterhet han hoppar ner från en stol med hopp om att besegra den tyngdlag han själv uppfunnit. När Gud (Karin Lycke), nedstigen till människorna i skepnad av en segelsömmare, sedan knackar på, påbörjas ett form av erfarenhetsutbyte mellan de två. Newton låter Gud få känna på lidelsen i att vara människa och tycks ha övertag i mötet med sin rationalitet som främsta egenskap, men står i slutändan ändå maktlös inför döden och en allsmäktig Gud. 

Det är bitvis en mycket smart dialog som förs mellan Newton och Gud. Som text är “Tusen år hos Gud” säkerligen mångbottnad och filosofiskt intressant, utmärkt stoff att göra dramatik av med andra ord, men i det här fallet tycks det som om förlagan “outshinar” själva pjäsen.

Ett kammarspel ställer ett högt krav på en tydlig dramatisk premiss för att hålla. En viss grad angelägenhet och intensitet behöver uppbådas för att stå sig från a till ö med en engagerad publik i behåll. I den här uppsättningen ter sig dock ingenting som varken viktigt eller verkligt. Visst bor en viss dramatik i att klockan klämtar för Newton och att livet är obarmhärtigt överlag – men i övrigt handlar det mest om att hänga med i snåriga resonemang och paradoxala tankegångar. Det är positivt att man litar på texten och väljer att spela den “rätt upp och ner” utan projektioner och explosioner, men det saknas något utav en agenda i uppsättningen. De konstnärliga valen förhåller sig illustrativa till texten (de mörka ringarna under ögonen, ljudeffekterna av regnoväder etc) och jag får lust att utbrista de bevingade orden: show, don’t tell.

---

"Tusen år hos Gud" spelas t.om. den 29 april.

Pressbild: Peter Nylund