Trollflöjten - folkligare kan det inte bli

Christofer Psilander såg Göteborgsoperans nya uppsättning av Mozarts Trollflöjten och lämnade salongen med ett leende på läpparna.

Trollflöjten är kanske den opera som flest svenskar har en relation till. Dels har den satts upp mängder av gånger, flerfaldigt på de stora operahusen, men även många gånger av hel- eller halvamatörsällskap. Dessutom för oss lite äldre finns minnet av Ingmar Bergmans filmatisering från 1975. Detta gör säkert en hugad regissör än mer motiverad att göra sin egen vinkling på berättelsen, för att inte verka som att han producerar gammal skåpmat. Samtidigt får inte det sagomässiga gå förlorat, ty Trollflöjten är trots allt en ren saga. Och man kan inte annat säga än att regissören och hans team lyckats med båda delarna. Göteborgsoperans uppsättning är bildmässigt utmanande, spännande och modern, men fungerar förvånansvärt bra. Centralt i bildspråket är de innovativa animationer som projiceras såväl framför som bakom skådespelarna, men som harmoniserar fint med agerandet. Kostymdesignen är mer dämpad, och rollfigurerna får den eftersökta sagokänslan, och som publik befinner man sig ganska snart i rätt stämning.

I korthet handlar operan om Tamino, som får i uppdrag av Nattens drottning att rädda hennes dotter Pamina från den mörke Sarastro, där hon sitter fången. Tamino blir omedelbart förälskad i Pamina, vid blotta åsynen av en bild på henne. Till sin hjälp på räddningsuppdraget får han dels en magisk flöjt, men också fågelfångaren Pamino. De båda äventyrarnas längtan efter kärlek breddar händelseförloppet, och så även Paminas förväntningar, när hon får veta att hon ska bli räddad av en ung man som redan älskar henne.

Detta var alldeles för kort introduktion till handlingen, jag rekommenderar läsning i programbladet, där en betydligt mer detaljerad redogörelse förekommer.

Trollflöjten är allt möjligt och mer därtill. Kärlek, sorg, spänning, humor och inte minst längtan, och allt detta framfört mycket njutbart. När Pamina och Papageno brister ut i duetten om hopp om framtida kärlek är det så vackert, så vackert. Ida Falk Vinland som den längtande Pamina slår musikalisk knockout i framförandet av sina arior, och Hannes Öbergs starka, fylliga röst tränger igenom och sprider sig effektivt över hela salongen. Oemotståndliga båda två. Hannes Öberg står dessutom för ett synnerligen livfullt agerande. Tobias Westmans Tamino står likaledes för ljuvlig sång, Kristoffer Töyräs dominanta, välljudande bas passar den tyranniske Sarastro otäckt väl, och Daniel Ralphsson som elakingen Monostatos bidrar som vanligt med inte bara ett livfullt sätt att sjunga, utan också med en komisk vinkling i sitt agerande. Och jag måste även nämna Papagena, spelad av Alva Olsson, som ”bara” är praktikant i ensemblen, men som förhoppningsvis kommer att höras på landets stora operascener framöver. Välsjunget och välagerat. En ypperlig debut!

Som sagt, känslorna växlar i denna opera. När Nattens drottning i andra aktens berömda aria hotar Pamina till livet om hon inte blir åtlydd stiger spänningen. När Pamina i andra akten beklagar sig över att hon inte hittar kärleken är det svårt att inte dela hennes frustration. Och när den förklädda Papagena dyker upp... ja, då lockas skrattet fram. Till detta kommer den alltigenom fantastiska musiken. Det förekommer inga bleka mellanspel eller longörer här: allt, allt allt är vackert, och fantastiskt framfört av orkestern, under maestro Aivis Greters ledning. Jag unnar Göteborgspubliken att se denna spännande, roliga, välsjungna och välregisserade uppsättning!

En brasklapp rörande solisterna: nästan alla roller är besatta med två sångare. Men det är inte två tydliga lag, utan de olika sångarna byts fram och tillbaka mellan de olika speldatumen. Är det en viss sångare man är intresserad av att höra får man vackert gå in på Göteborgsoperans hemsida och läsa vilka datum som gäller för var och en. Och av givna skäl är det bara några av premiärsångarna jag här ovan givit omdöme om.

---

Trollflöjten spelas på Göteborgsoperan fram till den 7 februari 2026, med återstående föreställningar: 17, 19, 21, 31 december, 2, 8, 14, 18, 22, 25, 29 januari, samt 1 och 7 februari.

Föreställningen är cirka 2:45 lång inklusive en paus.

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Originallibretto: Emanuel Schikaneder
Svenskt libretto: Rikard Bergqvist
Trollflöjten hade urpremiär i Wien 30 september 1791.
Regi: James Bonas
Scenografi: Thibault Vancraenenbroeck
Kostym: Nathalie Pallandre
Videodesign: Grégoire Pont
Dirigent: Aivis Greters / Martyna Szymczak

Solister på premiärföreställningen:
Kristoffer Töyrä, Tobias Westman, Åke Zetterström, Kerstin Avemo, Ida Falk Winland, Carolina Sandgren, Ann-Kristin Jones, Katarina Giotas, Hannes Öberg, Alva Olsson, Daniel Ralphsson, Dardan Bakraqi. Endast Åke Zetterström, Daniel Ralphsson och Dardan Bakraqi är med i samtliga föreställningar.

Solister i senare föreställningar:
Mats Almgren, Viktor Johansson, Sofie Asplund, Mia Karlsson, Micaela Sjöstedt, Anna-Sara Åberg, Erika Tordéus, Kristian Lindroos.

FOTO: Håkan Larsson