Tragikomik i högt tempo i Maria Åbergs uppsättning av Tracy Letts "En familj"

Åke Östergren går på Hipp i Malmö och ser Tracy Letts En familj i regi av Maria Åberg. Ett omfångsrikt och tragikomiskt stycke amerikansk nutidsdramatik med högt tempo.

Den dysfunktionella familjen Weston samlas efter att fadern begått självmord. Systrarna Ivy, Karen, Barbara och moster Mattie Fae med familjer sluter upp kring Violet, en pillermissbrukande matriark med benägenhet att säga hur det ligger till. För första gången på länge är de alla samlade under samma tak. Hemma i Oklahoma är det varmt men hos Westons är det rentav enerverande hett. Inte ett samtal passerar utan friktion, som inte sällan leder till sammandrabbning. Det förflutna tränger fram, sanningar uttalas, lögner genomskådas, drifter väcks och släcks.

Lizzie Clachans scenografi med vridbar scen är tekniskt raffinerad. De olika rummen används snillrikt och det knarrande snurrandet förstärker känslan av inre och yttre oreda. Huset är inrökt, dunkelt, brunt. Papper och böcker överallt. Övertäckta fönster för att hålla dagen ute. Väggarna dryper av förtvivlan och imploderade drömmar. Det behöver vädras hos Westons. Ensemblen rör sig visserligen ledigt över scenen, men jag kan inte undvika att få intryck av koreografi där det inte ska finnas en. Den snurrande scenen tickar och tiden rinner iväg när jag vill se den an. Känslan uppstår främst i de lugnare passagerna och överskuggas turligt nog av återkommande explosioner av dramatik. Inte minst första aktens crescendo, en middagsscen som urartar, där Åberg har orkestrerat ett oförglömligt klimax.

Chatarina Larssons Violet är skräckinjagande i sina utbrott av svada och anklagelser. Hennes av lidelser fårade anlete är svårt att värja sig mot. Inte mindre gripande är gestaltningarna av Barbaras förfall, Karens livslögn och Ivys öde. Oklanderligt porträtterade av Cecilia Lindqvist, Susanne Karlsson och Karin Lithman. Vid sidan om familjens Westons tumultartade samvaro befinner sig Johnna, familjens hembiträde, för kvällen spelad av Dodona Imeri med förtjänstfull känslighet. I all tysthet städar Johanna, lagar mat och vakar över huset – hennes belägenhet går som en kil genom familjen Westons i grund och botten blaserade tillvaro. 

Åbergs En familj är intensiv. Trots föreställningens tre timmar upplevs tempot som högt. Men det är möjligt att det krävs med hänsyn till manus. Konflikterna är många, så pass många att en viss övermättnad infinner sig. Det är mörkt och samtidigt ska det vara lustigt. Tracy Letts skyr inga medel för att fördjupa tragiken, men humorn väger inte riktigt upp. Vi upplever självmord, missbruk, skilsmässor, våld, pedofili och incest. Ofta vill man gråta över tragiken, men impulsen förtas av en lättsamhet som inte kontrasterar allvaret tillräckligt för att det ska få komma till uttryck. Jag tillåts varken sörja, skratta eller ilskna till. Sammantaget hastar vi genom ett museum – en kavalkad av sorg – som vi inte hinner begrunda. Det är mycket; det är amerikanskt.

Så är det ofta, det amerikanska familjedramat. Tennesse Williams moderna skitlivsklassiker Linje lusta, som gick på Dramaten i våras, hör omisskännligt till föregångarna. Dialogdrivna skådespelarpjäser där inget är för grovt för att dras upp på scen, inte heller att skämta om. Livet ska visas som det är. Nesligt, fullt av skit och komiskt i all sin svärta. Och det är inom familjen det hela spelas ut. I ett samhälle där platserna för spontana och faktiska möten blir allt färre vänder vi åter mot familjen. Hemmavid blir vi helt enkelt tvungna att syna varandra – och oss själva. En grogrund för drama om något.  

‍