Träffsäker text med jaget i fokus i "Romantiken" på Folkteatern

Lumors specifika dockteaterstil både fascinerar och berör i föreställningen "Romantiken". Björn Sandmark har sett.

Shakespeare och renässansen har en självklar plats i teaterns historia, så även klassicismen med Moliere och Racine i spetsen. Men romantiken, även om man räknar in Goethes ”Faust” eller några dramer av Schiller är inte så väl representerad. På svenska är det kanske bara Stagnelius ”Bacchanterna” som överlevt modernismens genombrott ett knappt sekel senare.

Det är kanske en av bevekelsgrunderna för att Lumor, här med text och regi av Oscar Thunberg, har tagit sig an just ”Romantiken” i en uppsättning som är ett samarbete mellan Folkteatern, Teater Galeasen och Östgötateatern. Och man gör det i en av de allra äldsta teaterformerna; dockteatern, som har funnits i tusentals år och på senare tid fått ett uppsving i Sverige just genom Lumor och även Erik Holmström i Malmö. Lumors uppsättning ”Oxytocin” som sattes upp på Backa Teater blev utvald att spela på Scenkonstbiennalen i Östersund förra året.

Det som skiljer Lumors mycket specifika stil från äldre former av dockteater är att skådespelarna som regisserar och ger röst åt dockorna faktiskt är med på scenen och på ett speciellt sätt dubblar rollerna ut mot publiken. I äldre dockteater var det kutym att människor höll i marionetterna eller arrangerade skuggspelet utan att vara synliga för publiken. Varje gång jag har sett en modern dockföreställning har jag tänkt på att jag inledningsvis följer dockorna noga, men efter hand fokuserar allt mer på skådespelarna. Och Tobias Almborg, Eva Rexed och Jonatan Rodriguez ägerscenen känslomässigt, intellektuellt, i varje rörelse och gest hos dockorna.

Magnus Möllerstedts scenografi är enkel men effektiv, med olika bord som flyttas omkring. På ett bord står det en soffa, på ett annat en säng, på ett tredje ett matbord. Skådespelarna flyttar runt borden i halvmörker, när Thabiso K. Perssons ljus går ner. Det är effektivt och speciellt på många sätt. Längst bak i fonden finns enlång bänk där dockorna görs om för olika scener, skådespelarna står med ryggen mot publiken och man anar bara vad som händer där. Det ser ut som om de står vid ett skötbord och byter blöjor och i någon mening är dockorna också en sorts bebisar som lever i sin egen värld, omtänksamt ompysslade och stöttade av sina föräldrar.

Och här närmar vi oss Oscar Thunbergs träffsäkra text och Magnus Lindmans dramaturgi, som visserligen inte handlar om pappafrågor eller förskolemöten, men som ändå griper tag i några tidstypiska och hållningar hos de olika dockorna. Johanna och Kristers äktenskap går på tomgång och när vännen Antonio kommer på middag utan sin sambo Marie, eftersom de ska separera, exploderar rummet av trendiga takes om självförverkligande, yogaretreater och samtal som mynnar ut i Jagets behov, drömmar och begär. Temat varieras sedan när Krister är på jobbresa till Göteborg och inleder en relation med den 20 år yngre Jennifer, som bara lever i nuet och egentligen är besatt av Matti, som är destruktiv och resultatet blir att alla tre; Krister, Jennifer och Matti jobbar på i ett – jag väntade på ordet men det kom aldrig –situationship.

Antonio, som är 61 år, är också äldre än sin fru, som valt att lämna honom, och han dras med prostatabesvär och blir tvungen att flytta in på Johannas soffa för att ha tak över huvudet. Johanna och Krister bryter också upp, det viktigaste skälet är bristen på självförverkligande, för lite sex och för lite omtanke. Johanna håller i läsecirklar om Stagnelius och det är väl där romantiken ska komma in, men trots lämpliga citat känns den tråden kanske ändå lite tunn.

Romantiken fanns i de flesta europeiska länder, men dess urkraft måste man nog ändå säga kom ifrån England, där man efter 150 år har börjat hitta tillbaka till Shakespeares mer holistiska världsbild och det är ingen slump att den första romantiska dikten kom till där redan 1751, av en ”Forerunner to Romanticism” Thomas Gray, vars slutrad i dikten ”Elegy Written in a Country Churchyard” var ”And leave the world to difference and to me”. Det var första gången på väldigt många år som en poet vågade adressera sig själv i en dikt och det var upptakten till den starka engelska romantiken med poeter som Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelley och Lord Byron, som alla på olika sätt kom att påverka romantiken i Europa. Vad Thunberg och ensemblen sannolikt vill åstadkomma är att peka på den för närvarande dominerade jag-fixeringen i samhället och dessutom på att den har stora likheter med självbilden hos människorna under de första decennierna på 1800-talet.

Det vi vet är att många poeter och konstnärer förändrades i den riktningen, men möjligen inte folk i allmänhet. Idag har dock jag-fixeringen nått ut även i de breda folklagren via sociala medier. I programmet säger Thunberg att människan alltid hamnar i en sorts dragkamp mellan drömmen om frihet och drömmen om självförverkligande, men att vi ändå är bundna till köttet och relationen mellan kropp och själ och att det inte verkar gå att frigöra sig.

Sedan kan man ha olika uppfattning i frågor som föreställningen fokuserar på och relationströtthet, prostata-problem och sexuella snedsprång egentligen har att göra med den mer holistiska hållning som den romantiska tidsåldern åtminstone delvis hade. Att gräla om tvätten och bristande mobilkontakt tyder kanske på en mer splittrad världsbild. Och det som den förhållandevis korta romantiken egentligen försökte göra var kanske att skapa en helhet, där kropp och själ faktiskt var en helhet, holism på riktigt.

Men i det stora hela har Oscar Thunberg rätt i sin analys. Romantiken släppte in jaget igen och det finns, som sagt, stora likheter med nutidens Zeitgeist. ”Romantiken” är en oupphörligt fascinerande och berörande uppsättning och jag beklagar att spelperioden är ganska kort i Göteborg. Den öppnar fler frågor än besvarar dem, och det är bra.

.....

Romantiken av Lumor är dockteater för vuxna, ett samarbete med Folkteatern, Teater Galeasen och Östgötateatern.

På scenen
Tobias Almborg
Eva Rexed
Jonatan Rodriguez

Text och regi
Oscar Thunberg
‍
Dramaturg
Magnus Lindman
‍
Dockmakare
Jenny Bjärkestedt
‍
Scenografi
Magnus Möllerstedt
‍
Kostymdesign
Hanna Cecilia W Lindqvist
‍
Kompositör och ljuddesigner
Mira Eklund
‍
Ljusdesign
Thabiso K. Persson
‍
Musiker
Mira Eklund, Andreas Westerdahl, Örn Sigerhall Eklund
‍
Attributör
Julia Steinbach, Ella Ritter, Melda Törnqvist

Föreställningsfotograf
Mats Bäcker

‍