Timulak/Portner med Kungliga Baletten på Operan

Linda Wardal har sett Timulak/Portner på Operan i Stockholm och hänförs av Emma Portners “Bathtub Ballet”. 

En kväll, två verk och två olika koreografer. 

Först ut är “Totality in Parts” av Lukáš Timulak i nära samarbete med scenografen Peter Biľak.  Detta verk sattes upp redan 2018 men är nu tillbaka på Kungliga Operan för att inleda kvällen. Startbilden består av en ensam dansare iklädd en svart cirkelformad dräkt som i mitten av scenen rör sig långsamt runt sin egen axel. Två dansare dyker upp på varsin sida, dubbleras strax till fyra, sedan åtta och till sist sexton. Distinkta skarpa rörelser präglar koreografin. Över dansarna lyser 512 små lampor som tillsammans bildar en gigantisk himlakropp i ständig förändring som för tankarna till solsystemet och universum. I programbladet läser jag om relationer mellan matematiska algoritmer och vad som binder oss människor samman med naturen. Ett spännande uppslag som tyvärr inte riktigt  ger upphov till några fördjupade tankar när jag ser verket. 

Dansarna står högaktningsfullt  i en ring och blickar uppåt mot den spektakulära ljusinstallationen för att sedan springa runt runt till intensiv musik som föreslår vad jag ska känna, utan att jag faktiskt känner så mycket. Det är något med övertydligheten som är där redan från början av verket som gör det svårt att utvecklas. Kostymerna med hål lite varstans förefaller mig som ett koncept som numera är passé, snarare än något anpassat specifikt för just detta verk. Dansarna har inget särskilt ansiktsuttryck och samma formspråk ges rakt igenom de trettio minuterna. Jag saknar att se personlighet och jag saknar möjligheten att få tolka eller bli överraskad. Dansarna liknar atomer eller ett kretslopp som pågår. Manligt kodade kroppar lyfter därefter i sedvanlig ordning antingen varandra eller kvinnligt kodade kroppar i ett neoklassiskt dansspråk som känns bekant. Verket blir en illustration av geometri och världsalltet och trots det påkostade ljusspelet som selling point känner jag inte att koreografin lever upp till det som programbladet och koreografen vill förmedla.

Paus.

Akt två. “Bathtub Ballet” av Emma Portner.

Tjugofem badkar står uppradade på scenen och golvet är sluttande.  Jag får känslan av att bevittna något privat när de sju dansarna kliver i varsitt badkar till synes i sin egen sfär, med olika approach till badandet och vad som uppstår när ingen annan är där. Det är vardagligt men blir snart mer poetiskt, stundtals också skruvat och humoristiskt och jag vet sällan i vilken känslostämning det ska gå åt härnäst. Musiken varierar från lågmält porlande vattenljud till instrumentalt och känslomässigt engagerade av kompositören Max Richter, åtföljt av något mer åt singer songwriter-hållet. Ett av Emma Portners signum är hennes karaktäristiska armrörelser. I vissa partier känns det koreografiska materialet inte helt övertygande och det blir tydligt att Emma Porters särpräglade stil och dynamik kan vara svårt att applicera så att det upplevs integrerat.

I andra scener fungerar det bättre. Portner har under flera års tid arbetat aktivt med filmformatet som medium för dans . Det känns därför som en naturlig förlängning av koreografin att vi i en scen får bevittna en duett parallellt med en mer närgången filmad version i bakgrunden. I videon bakom kommer vi ännu lite närmare och filmningen är inte statisk utan dynamisk med små förändringar som blir effektfull för att videon endast pågår en kort stund för att inte konkurrera för mycket med det som sker i det faktiska rummet.

I motsats till verket i akt ett är “Bathtub Ballet” mer mänskligt och uttrycksfullt. Humorn i verket har dansarna själva i hög grad bidragit till, menar Portner i det publika samtalet som gavs innan föreställningen.  De olika sinnesstämningarna gör att det sällan blir förutsägbart.  Det är engagerande och njutbart att bevittna. Jag tycker om samspelet med ljus, ljud, film och scenografi där alla element känns genomtänkta.  Jag uppskattar variationen i intensitet och hur dansen mot slutet bryts ner för att istället betona musiken. Portner har verkligen hittat oändliga möjligheter i att ta ett bad. Min farhåga med verket var att detta skulle kunna bli ett frosseri av nakna atletiska kroppar på scen. Men Portner verkar inte ens behöva den nakna kroppen för att gestalta temat. Hon har skapat ett poetiskt och drömskt rum i ständig förändring. Jag är inspirerad och applåderna låter inte vänta på sig.

TOTALITY IN PARTS
Koreograf: Lukáš Timulak
Musik: Volker Bertelmann (Hauschka)
Scendesign: Peter Biľak
Kostym: Annemarije van Harten
Ljus: Tom Visser

BATHTUB BALLET
Koreograf: Emma Portner
Musik: Max Richter, Guillaume Ferran, Liz Harris, Travis Lake
Musik/ljuddesign: Noah Rubin
Scendesign: Emma Portner, Eric Chad
Kostym: Bregje van Balen
Ljus: Eric Chad
Dockmakare: Annika Arnell

FOTO: Kungliga Operan / Nils Emil Nylander