"The rose thread" ger näring till det personliga

Linda Brelin ser “The rose thread” på Dansens Hus - ett ömt och personligt solo av streetdanslegenden Niki “Awandee” Tsappos. 

Scenen på Dansens Hus har förvandlats till ett rosbad. Stora sammetstyger faller från taket, med blanka silverytor som kikar fram mellan draperierna likt spegelblankt vatten. Det är den prisbelönta streetdansaren och koreografen Niki “Awandee” Tsappos startbild för sitt första egna solo: The rose thread, som hon skapat utifrån rosen som en metafor och kompass för våra inre landskap.

Publikljuset är fortfarande tänt när hon intar scenen, iklädd en spektakulär rosenröd kostym undertecknad Ellen X. Med mjuk och samtidigt sprudlande röst berättar hon för publiken att om hon var en blomma, då skulle hon vilja vara just en ros, samtidigt som hon strör rosenblad över golvet. Hon delger rosens historia och symbolik, men framförallt lär vi känna Niki Tsappos genom rosen som metafor: Hennes drömmar, önskningar och synsätt på livet.

Koreografin rör sig sedan med rosens uppgång och fall genom årstidernas oförlåtliga cykel. Det som en gång växer, ska också dö. Det som dör, återuppstår ur jorden på nytt. Den varma inledningen ersätts med höstmörkrets intåg, sommarens extroverthet försvinner för att ge plats åt vinterns introspektion. Från det inledande publiknära tilltalet följer en mer sluten och vass sekvens. När våren kommer möter vi Tsappos på nytt; ödmjuk och kraftfull, sittandes framför en mikrofon och loop-pedal i ny förklädnad. Föreställningen rör sig mellan det ömma och det spröda, men också det mäktiga och det taggiga.

Trots att Niki Tsappos beskrivit det som ett stort kliv för henne att göra ett solo, så känns föreställningen som att hon gett sig själv en möjlighet att ta ett kliv tillbaka och betrakta sig själv. Verket framstår visserligen som en hyllning till både dansen och musiken, men också som en reflektion över det egna konstnärskapet. Stundvis tvekar därför föreställningen mellan att vara ett helt eget konstverk och att vara ett självporträtt. Samtidigt får föreställningen bärkraft av just denna premiss. I de mer intensiva delarna av verket brer Niki Tsappos verkligen ut sig med det dansuttryck som gett henne legend-status: Det är följsamt, exakt och oerhört kraftfullt.

Men i stillheten och i samtalen med publiken får vi en närmare kontakt med personen bakom dansen. Med den specialkomponerade musiken av Yared Tilahun Cederlund, färgad av duons gemensamma resa till Etiopien, ges verket ett innerligt lager som rör sig mellan det sammetslena och det spetsiga. The rose thread skapar likt en ros en förförisk helhet, som ger näring till det personliga. Det blir en intim inbjudan till Niki "Awandee" Tsappos ständiga pånyttfödelse.
____

The rose thread spelar 28 oktober på Regionsteater Väst i Uddevalla och 5 november på Palladium, Allingsås.