"The power (of) the fragile" - en intim och risktagande föreställning

Mohamed Toukabris verk "The power (of) the fragile" på Dansens hus är både ömsint och risktagande, men det icke-professionella borde få större plats och agens. Så skriver dansaren och koreografen Linda Wardal som har varit och sett föreställningen.

Fredagkväll, decemberkyla och jag anländer till Elverket, Dansens hus, tio minuter före insläpp. Jag är här för att se en föreställning med dansaren Mohamed Toukabri som gjort ett verk med sin mamma Latifa Kahamessi på scen. Föreställningstexten är sympatiskt, men frågan är om det kan bli något mer än just det? På omslagsbilden ser vi hur Mohamed bär sin mamma över axlarna och jag blir nyfiken på vilka roller de kommer att ta på scen och undrar om även hon kommer att bära honom? När någon väljer att jobba med icke-professionella utövare på scen får jag en rad förhoppningar. Min önskelista ser ut som följande:
1) Den icke-professionella aktören ges tillräckligt med repetitionstid för att ges en chans att rörelsematerialet ska bli förankrat i dennes kropp. 
2) Personen ges egen agens, det vill säga att hens vilja/historia/röst kommer fram. 
3) Att alla prestationer på scen tas på allvar och att deras skillnader i precision och utförande inte blir i fokus (om det inte finns en poäng med att visa på just denna skillnad).

Publikljuset är fortfarande tänt när Mohamed äntrar scenen från sidan av publiken med sin mamma Latifa tätt efterföljande. De samtalar på franska medan Mohamed visar sin mamma runt på scenen utan att de lägger märke till oss i publiken. Mohamed pekar och visar med grundliga gester, introducerar facktermer som upstage, downstage, sound system, dance floor, allt eftersom mamman upprepar och nickar, härmar och beundrar. Latifa ges insyn i sonens arbetsplats med tillhörande konventioner. Mohamed har en kärleksfull framtoning, även om hans pedagogiska roll får mamman att framställas något ensidigt som den som ingenting vet, och så förblir rollerna ett tag. Igenkännande skratt hörs när Mohamed lägger sig ner på marken för att gestalta “danse conceptuelle” med blicken allvarsam och abstrakta långsamma rörelser. Latifa härmar och gör sin tolkning. Därefter går de båda fram mot scenkanten och Mohammed  introducerar “fjärde väggen”  för Latifa, vilket också är ögonblicket då väggen bryts och och de hälsar och introducerar sig för publiken. Det finns en härlig informalitet när Mohamed för handlingen framåt genom att tala direkt till oss, för att i nästa stund ge oss distans och möjlighet att betrakta dem genom fjärde väggen igen. 

Det är framför allt Mohamed som leder berättelsen framåt. Han förklarar att hans mamma en gång drömde om att bli dansare men aldrig fick möjligheten. När Mohamed är i tonåren flyttar han från hemlandet Tunisien till Belgien för att gå en dansutbildning på P.A.R.T.S, men mammans visumansökan för att hälsa på avslås gång på gång. När Mohamed flera år senare får belgiskt medborgarskap får Latifa äntligen möjlighet att besöka honom. Han har fått produktionsstöd för att under några veckors tid arbeta tillsammans med sin mamma i en dansstudio för att skapa denna föreställning. Tillsammans ställer de frågor kring landsgränser och vem som har tillträde att resa. “Är det inte en mänsklig rättighet att besöka sitt barn?” frågar Latifa medan strobe-ljus blinkar och Mohammed utför en allt intensivare dans runt scenen. Äntligen är det hennes tur att berätta sin historia. Hon sitter på en stol och berättar om Tunisien före och efter att visumreglerna stramats åt. Hennes berättelse tolkas till engelska på en skärm bakom henne. Dansen mellan Mohamed och Latifa bygger på närhet och tillit, Latifa lutar sig bakåt med armarna över huvudet och benen runt Mohameds midja. Rollerna behålls då Mohamed framför allt är den som lyfter och guidar och Latifa är den som blir lyft. Hon blir dock aldrig passiv, deras tillit är reciprok och hennes sätt att gå in i dansen är beundransvärd. Det finns ögonblick då Mohammed lutar sig ut medan hans mor skapar motvikt för att han inte ska falla. Jag skulle kunna stanna länge i de ögonblicken.

Jag uppskattar hur föreställningen går från att handla om en mor-och-son-relation till att bli politisk och ifrågasättande. Tematiken går bortom det förväntade. Nyligen hade jag ett samtal med en koreograf som menade att mycket av danskonsten idag inte är tillräckligt “daring” och att det är viktigt att ta risker som koreograf. När jag upplever “The Power (of) the Fragile” så är det just ett risktagande jag ser. Att göra en intim föreställning med sin mamma på scen utan att det blir platt är verkligen ett risktagande. Jag ser en nära, ömsint och kärleksfull relation där båda går in med fullt förtroende för varandra på scen. 

Det som saknas är mammans egen agens i dansen. Vi får ett utdrag ur “Våroffer”, ett verk som Mohamed gjorde en av sina första auditions till. Latifa gör en imponerande insats och kliver in i det koreografiska materialet på fullaste allvar med både rörelser och inlevelse.  Men med en skämtsam ton översätter Mohammed att hans mamma föredrar något mer upplyftande och fartigt. När hon äntligen får välja musik och röra sig fritt över scenen till Bee Gees blir jag drabbad av något plötsligt i tårkanalen, men tyvärr avbryts det innan det knappt har börjat och jag undrar om Latifas egen dans hade kunnat både utmanats, vara längre och få lov att utvecklas till något mer? Hur kommer det sig att icke-professionellas dans ofta visas upp i form av en glädjefylld kortare sekvens av fri dans, som om detta är det enda som amatörer bemästrar? Vi har redan sett prov på att Latifa bemästrar betydligt mer. Om hon nu ville bli dansare när hon var yngre, hur föreställde hon sig då sin dans? Bortom pekande höftrörelser till sjuttiotals-groove, är hennes dans då inte längre än 30 sekunder? Var på scenen skulle hon velat börja?  Hur skulle hon vilja använda scenen? Och vad hade hon velat gestalta? Jag har många frågor kvar till Latifa efter det rungande applådtacket.

Jag lämnar Dansens hus med en varm känsla i kroppen när jag stiger ut i Stockholmskylan. Modigt, politiskt, innerligt, inbjudande. Mohamed använder många finurliga verktyg och har skapat en intim och angelägen föreställning. Min önskelista är nästintill uppfylld, men ge Latifa tre dagar i dansstudion på egen hand och jag är säker på att hon skulle ta den till ytterligare höjder.