"The Black Rider" - vasst och vackert på Folkteatern

Mellika Melouani Melani sätter upp “The Black Rider” av William Burroghs på Folkteatern i Göteborg. En dark musical utan döda punkter tycker Björn Sandmark som såg premiärföreställningen. 

En av teaterns naturliga former är att den återger berättelser genom seklerna och gestaltar dem i ett ständigt nytt nu, utifrån samtidens omständigheter. Det gör att teater kan vara både historisk och samtida på samma gång. 

Bortsett från de antika dramerna är kanske ett av de tydligaste exemplen Shakespeare, som byggde de flesta av sina dramer på äldre berättelser som han skrev om eller utvecklade. På 1500-talet var upphovsrätten mindre central än idag. Den ofta hårda kritiken mot postdramatiska eller på annat sätt moderniserade Shakespeare-dramer missar målet. Texten, även Shakespeares, lever och kan ta sig nya uttryck i en annan tid och på en annan plats, i en annan gestaltning.

”The Black Rider”, av William Burroughs, som hade premiär 1990 i Hamburg av, i regi av Robert Wilson och med musik av Tom Waits har också en över tvåhundra år gammal historia. Berättelsen kommer från  ”Der Freischütz” (Friskytten), som är en skräcknovell ur antologin ”Spökboken” av August Apel - en operaversion med annat slut hade premiär på Schauspielhaus Berlin 1821. Möjligen valde Burroughs novellen som förlaga eftersom huvudpersonen skjuter ihjäl sin brud på bröllopet, något som Burroughs hade gjort med sin fru när han på fyllan skulle spela Wilhelm Tell och skjuta sönder ett glas på hennes huvud och missade glaset. Händelsen finns med i dagens föreställning, när Robert (Jonas Sjökvist) spelar upp just en sådan scen, utan egentligt sammanhang, mer som ett förebud.

På Folkteatern i Göteborg 2026 är det regissören Mellika Melouani Melani som tar sig an ”The Black Rider” och den är verkligen svart i betydelsen Dark Musical. Regissören betonar sorgen och smärtan i varje sekund av dramat, från första stund äger Wilhelm (Nina Jeppsson) scenen när hon längst fram i gruppen som står med ryggarna vända mot publiken och sträcker armarna uppåt i luften på högersidan, rör sig bort till andra scenkanten. Väl framme trycker ett par av skådespelarna i sig ett par silar och markeringen att det här kommer att bli en kick är tydlig och man lever upp till det i stort sett genom hela föreställningen. 

En av publikens största kickar också är den rutinerade och helt lysande orkestern Tonfabriken tillsammans med Per Texas Johansson och Ola Winkler hela vägen, och Tom Waits, som skrev musiken hade säkert varit nöjd. Mats Sahlströms scenografi är effektiv, snarare en operaversion med gamla trätrappor och inredning från 1800-talet, än Robert Wilsons mer renskalade stil från 1990, när “The Black Rider” hade urpremiär. Här också perfekt matchat av Joakim Brinks ljusdesign.

För egen del har jag alltid haft lite svårare för musikaler än för talteater, eftersom musiken och sånginslagen ibland bromsar upp framåtrörelsen. Men det händer inte här och Mellika Melouani Melanis regi har inga döda punkter, utom möjligen vid två halvdöda tillfällen, som jag återkommer till. 

Berättelsen är den att Wilhelm är förälskad i Kätchen (Anna Lundström) som också älskar honom. Annas pappa, skogvaktaren, Bertram, (Andreas Rothlin Svensson) vill ha en annan svärson, till exempel Robert, som kan jaga och skjuta. Mamma Anna (Elin Skarin) försöker gjuta olja på vågorna men lyckas sådär. Koreografen Lidia Wos spelar en dansant husa som tar över scenen i flera olika sammanhang på ett oväntat vis, ibland humoristiskt stolpande och med dammvippan i högsta hugg.

Plötsligt dyker Pegleg (Pelle Grytt) upp, en jovialisk Mefistofeles, som lurar in Wilhelm i en djävulspakt som ger Wilhelm sex kulor som han kan pricka vad han vill med och därmed meritera sig inför svärfar och en sjunde kula som Peglet själv har den fullständiga kontrollen över. Djävulspakter slutar sällan bra, inte här heller. På bröllopet får Wilhelm i uppdrag att visa vad han går för som skytt och får i uppdrag att träffa en vit träduva på nittio meters håll. Slutscenen är magisk, på flera sätt. Det tråkiga är att Pegleg styr om kulan mot bruden, som träffas och dör direkt.

Min enda invändning är att den starka action som präglar föreställningen på alla sätt bromsas upp av två utvikningar, en scen med Hemingway som enligt programmet är ett varnande exempel på att sälja sin själ och en annan utvikning om författaren Georg Schmid som på ett mer aktivt sätt åkallade djävulen för att få några kulor att skjuta med. Här sjunker tempot något, men jag förstår tanken med att visa alternativen, som ju också finns med i originaltexten.

Efter dessa delar byggs det upp en sorts speedad svensexa med mycket naket, musik på hög volym och sexuella aktiviteter med allt från piss till piskor. Möjligen vill man återföra berättelsen till ett samtida Berlins klubbscen, vad vet jag.

Den vackra, tragiska och ofattbara slutscenen förlåter dock all tillfällig temposänkning innan – här går handlingen istället ner i verklig slow motion så att varje stavelse, rörelse, blick och handling får tid att sjunka in. För mig blir ”The Black Rider” den vassaste föreställningen jag sett på Folkteatern sedan Jens Ohlins ”Misantroperna” 2020. 

____

Foto: Mats Bäcker

The Black Rider‍

The Casting of the Magic Bullets
Regi originalproduktion: Robert Wilson
Musik: Tom Waits
Sångtexter: Tom Waits och Katleen Brennan
Manus: William S. Burroughs
Originalorkestrering: Greg Cohen och Tom Waits
Dramaturgi: Wolfgang Wiens
Översättning: Einar Heckscher

Produktion

Regi- Mellika Melouani Melani
Scenografi - Mats Sahlström
Kostymdesign - Jenny Ljungberg
Ljusdesign - Joakim Brink
Koreografi - Lidia Wos 
Mask- och perukdesign - Suz Åberg
Musikalisk ledning - Johan Lindström och Oscar Michaelsson

Musiker
Tonbruket
Per Texas Johansson
Ola Winkler

Ensemble
Pelle Grytt
Bror Gunnar Jansson
Nina Jeppsson
Anna Lundström
Andreas Rothlin Svensson
Jonas Sjöqvist
Elin Skarin
Birthe Wingren
Lidia Wos
Dan Berglund
Martin Hederos
Per Texas Johansson
Johan Lindström
Ola Winkler
Andreas Hammarström
Kolbrún Inga Söring