Teaterns död och återuppståndelse - "Hamlet" på Elverket

Björn Sandmark har sett Mattias Anderssons “Hamlet” på Elverket i Stockholm, en lysande uppsättning som ger svar på tal i det kulturpolitiska landskapet. 

Teatern som konstform har dödförklarats i tretusen år men lyckas ändå överleva kriserna. Den senaste, när teatrarna fick stänga ner för pandemin och digitaliseringen smög sig in även i teaterhusen över hela världen förutspådde många att det är över. Nu, fyra år efter att teatrarna öppnade igen är det full fart i hela landet och scenkonsten är vital. Svensk Scenkonst och Myndigheten för kulturanalys redovisade glädjande siffror efter den årliga uppföljningen. Publiken ökade med åtta procent under 2024 jämfört med året innan, med en samlad publik på 4,7 miljoner – den högsta siffran sedan mätningarna började 2015.

Men tyvärr pågår nu en stark nedmontering av den statligt finansierade kulturen – en omständighet som få politiker i regeringspartierna vill medge. Det drabbar alla, statliga institutioner, regionala och kommunala teatrar och också frigrupper. Det är ett armodstecken att inte en spännande, fri teater som Konträr i Stockholm får kulturstöd.

I våras, i talarstolen på Göteborgsoperan under Svensk Scenkonsts branschdagar i Göteborg, undervisade moderaten Kristina Axén Olin landets teaterchefer om regeringens stora satsning på kulturen - man hade avsatt en miljard för att för första gången på femtio år ta sitt ansvar som fastighetsägare för Kungliga Operan. Självklart är det viktigt att hålla k-märkta hus i gott, eller åtminstone användbart, skick men det är inte en kultursatsning utan fastighetsunderhåll.

Kulturminister Parisa Liljestrand prioriterar att dra ner på kulturbudgeten i syfte att öka entusiasmen inför att hitta andra finansieringsformer. Flera, inte bara statliga kulturinstitutioner, har redan märkt av kraftiga neddragningar i den statliga kulturbudgeten. Tydligast är kanske neddragningarna för Dramaten, som nu tvingas stänga Elverket, en viktig scen för experimentell och innovativ teater. Dessutom den enda av Dramatens scener som har en rimlig gradänglösning som också gör det möjligt att möblera om i rummet för att hitta rätt förutsättningar. Det är lite av ödets ironi att just Elverket kom till med extern finansiering främst från Telia. Det lär inte uppmuntra externa finansiärer när satsningar man gjort inte tas om hand av dem som fått sponsringen.

Det kanske är på grund av detta som Mattias Anderssons uppsättning av Hamlet har fått undertiteln ”The Death of Theatre”.  Och lika bra att säga det direkt - detta är en lysande uppsättning. Jag har sett det mesta som Mattias Andersson gjort under de senaste tjugo åren, och det är roligt att se hur han hela tiden prövar nya vägar. För egen del är nog detta den bästa Hamletuppsättning jag har sett, den överglänser i mina ögon även Thomas Ostermeiers numera klassiska Hamlet med Lars Eidinger i huvudrollen. En del av det som skiljer dem åt är att i Ostermeiers uppsättning är det Eidingers Hamlet som driver föreställningen. Här är det snarare Shanti Roneys Claudius, som äger rummet varje gång han kommer ut på scenen, ofta med Thomas Hanzon utsökt svassande Polonius i släptåg.

Innan det ens kommer in någon på scen förstår man av Maja Kalls scenografi att detta är en Shakespearepjäs med Globe-känsla, inte Hamlet förflyttad ut i förorten. Det första man ser är en rektangulär spelyta med en röd matta mitt i rummet och någon meter nedanför svarta figurer, lika människokroppar under en svart, massiv tygtäckning och likaså på Shakespeare-vis, trappor och smala passager att ta sig fram på runt scenen.

Men allt börjar längst in i en vrå på höger sida om ridån. I skuggan lutar sig Gizem Erdogans Ofelia mot väggen och tittar mot publiken. Hon skapar ett sorts tryck i rummet bara genom att stå där, lutad mot väggen. Efter en stund kommer hon ut och sätter sig i det högra hörnet på scengolvet och kort därpå dyker Hamlet själv upp, gestaltad av Gustav Lindh. Han sätter sig diagonalt emot Ofelia på vänster sida. De sitter där när Claudius och hans entourage kommer in och det är först när de lämnat som de börjar prata och sprickan mellan dem anas.

Mattias Andersson arbetar oftast med de yngres perspektiv och Hamlet framstår mer som en begåvad yngling från Generation Z, än en råbarkad tronföljare i harnesk – han är dock väl medveten om sin prinstitel och har en tydlig konversation med sin döde far som uppmanar honom att döda Claudius som dödade sin bror och gifte sig med hans hustru. Delar av maten från begravningen serverades även vid bröllopet. Det är mer hämnden än begäret efter makt som verkar styra Lindhs Hamlet, en riktigt bra Hamlet-tolkning för övrigt. Ofelia är förstås ännu mer maktlös, men Gizem Erdogans starka närvaro ger Ofelia en central plats i föreställningen, som förskjuter maktförhållandena mot att bli mer av ett generationskrig än en maktgalen prins som vill bli kung.

Mattias Andersson håller sig annars förvånansvärt trogen originaltexten och har även behållit Hagbergs översättning av de klassiska citaten om tiden som är ur led och eftertankens kranka blekhet. ”Att vara eller inte vara” ropas ut i högtalare, för säkerhets skull även på engelska, tyska och ett språk till, sannolikt farsi. Den tyska varianten; ”Sein oder nicht sein” för tankarna till Heideggers ontologi och pekar på just den ontologiska frågan, som då inte handlar om att leva eller dö, utan om att vara närvarande, att ta striden eller vända sig bort, så som slaven alltid kan göra och därmed beröva herren hans bekräftelse. Ska Hamlet ta striden? Eller kanske bara vända sig bort och åka tillbaka till Wittenberg och fortsätta sina studier?

Det slutar som det ska, i ett krig där alla dör och som på flera ställen påminner om kriget i Ukraina. Man undrar lite vem som är Fortinbras i den konflikten.

Mattias Andersson visar att teatern lever i högönskelig välmåga på Elverkets scen. Det är just scenen som försvinner och symboliskt också öppnas genom att tiljorna tas bort på slutet. Kvar är de imaginära döda kropparna i ett svart hav en halvmeter under scenbalkarna.

And the rest is silence.
____

Foto: Ola Kjelbye