Span på stan: oktober

Om Dylans fiasko, inflationen och span på stan för oktober.

Nyligen nåddes jag av nyheten att Bob Dylans spelningar på Scandinavium och Avicii Arena hade ekande tomma läktarplatser. Ingen större skräll egentligen i och med mobilförbud och bortvänd rygg these days, men ändå, han är trots allt en levande (?) legend. Om inte ens Dylan kan sälja biljetter, hur går det då för den ständigt haltande scenkonsten?

”Vi är ett vingklippt gäng”, så lät det när DN i början av sommaren rapporterade om scenkonstens status efter coviden. Summa summarum var att landets scener tyckte sig kunna se en tendens av förändrade publikbeteenden i töcknen av postpandemin, därav den vingklippta stämningen. Publiken verkade ha förändrat sina vanor och köpte nu biljetter närmare inpå föreställningsdatumet. Problematiskt förstås då ekonomin blir mindre förutsägbar. (Med lite bättre framförhållning hade ju då t.ex. en kille som Dylan kunnat avboka sitt enorma Scandinavium för att istället spela på låt säga Lorensbergsteatern). Försiktighet och hälsa kan logiskt tänkas vara urkund till dessa förändrade konsumtionsbanor, men också kriget och den ökande inflationen föreslogs också som förklaring i artikeln. Jag kan inte annat än att hålla med. Sist jag skulle köpa mig en teaterbiljett kostade den 370 kronor. Konst är inte gratis men den är sannerligen inte till för alla. I en tid när allt på ICA kostar skjortan konkurrerar de basala behoven ut meningsgivande nöjen. Bröd och vatten eller en kväll på Stadsteatern? Man får välja.

Nåväl. Med dessa förändrade publikvanor i bakhuvudet tänkte jag härmed tipsa om lite händelser i NÄRTID.

My land, Stora Teatern. 7-8 oktober. ‍

”En ordlös exposé om tradition, frihet och kärlek” är att vänta när sju av Ukrainas mest begåvade cirkusartister uppträder i Recirquel Company Budapests storslagna My Land.

Med inslag av modern dans, yoga och energin från den östeuropeiska cirkustraditionen tänjer akrobaterna på den mänskliga kroppens gränser. Traditionell tatarisk, moldavisk och Ukrainsk musik lyfter upplevelsen och betonar artisternas ursprung och livsöden. Med stor teatralisk finess berättar My Land om människans relation till sitt hemland, vilket för den ukrainska ensemblen nu blivit gripande aktuellt.‍

Se trailern! Boka föreställningen! Den verkar spektakulär.
‍

K, Folkteatern. Premiär 8 oktober.

K är en av Sveriges största poeter, med en given plats på en av de aderton stolarna. En av Sveriges största lyriker, hyllad och upphöjd. Sen kommer explosionen. Hennes man anklagas för grova brott, och mediadrevet rasar. De faller tillsammans. Hon faller. Hårt. K flyr från landet S och dess blodtörstiga folk. Vad händer med en människa i fritt fall? Kan hon någonsin landa? Hon skriver för att överleva, hon skriver för att det blir hennes räddning i fallet. Hon skriver för att det är det enda hon kan göra. I litteraturen finns ett andrum. Hon skriver trots att alla runtom kräver svar och ställningstaganden. Hon skriver av kärlek. Hon skriver för att förstå handlingen i sitt eget liv.‍

Jag vet inte vad ni känner men jag blir osmakligt pirrig av att snart få se den här snackisen gestaltad på scen. För den som inte läst: Katarina Frostensson skriver helt okritiskt om sig själv och sin makes (the one and only Jean-Claude Arnault) landsflykt efter… skandalen. Har de lyckats med att komma under skalet på K, isdrottningen? Let’s find out.

Se och skvallra! ‍

Vitlycke CPA:s 10årsjubileum, 14-16 oktober ‍

Nästa helg blir det dunder och brak på Vitlycke Centre for Performing Arts när de firar sitt stundande 10-årsjubileum. Ta en utflykt till denna magiska plats i Bohuslän och se pre-premiären av Home Movie av det norska dankompaniet Wee/Francesco Scavetta. ‍

Home Movie addresses our emotional relationship to the concept of “home” as a place of warmth, comfort and love. Home as a metaphor for identity, homely coziness, conflicts and routines. A place we are welcomed and where we can be ourselves. A place where we feel safe, where the dishes can pile up. A utopian, emotional place we remember with nostalgia. The five dancers on stage rediscover daily rituals and private memories by creating a kind of bodily map that is constantly changing before our eyes: the feeling of everyday experiences through a life course. The audience is invited to explore the stage room and constantly find new paths and locations that create closeness and ever-changing points of view to the show.