Span på stan: maj och juni

Inför Scenkonstguidens sommaruppehåll ger Märta Jungerfelt ett sista span på stan för säsongen och hyllar Bruce Springsteen som den enda scenupplevelsen värd namnet.

Maj! Jag minns knappt som hände men plötsligt var varmvåren kommen och påminde om världen utanför salongerna. Spelsäsongen känner av den där stämningen av sinande entusiasm som ligger i luften och utan att göra mycket väsen av sig går den i ide. Scenkonstbiennalen var dock ett undantag från detta sömniga tillstånd för hej vad det skulle djupdykas och skärskådas åt alla håll och kanter.

För den som inte är bekant med spektaklet så är Scenkonstbiennalen en slags scenkonstfestival för både allmänhet och bransch där man under några dagar vartannat år visar det bästa från landets scener och avhandlar högt och lågt i diverse panelsamtal. I övrigt liknar det vilket affärsmingel som helst. Det är ryggdunk, “heeej” i falsett och ljummet vitt vin i plastglas. Skillnaden från andra branscher är möjligen den att man här, förutom eventuell framgång, också gärna får ha en färgstark personlighet. 

Själv var jag slut som artist redan efter första dygnet och gick efterföljande dagar runt med vad jag gissar bäst kan liknas vid torgskräck. Bortsett från mitt sociala tillkortakommande var det dock en ynnest att närvara. Det talades om kvalitet, nyskriven dramatik, dansens framtid och inte minst om kritikens tillstånd, en kär fråga för oss på redaktionen förstås. Och vad går då att säga om detta tillstånd? På fronten intet nytt så att säga. Dagstidningarna pinade som vanligt, recensenterna likaså. Det är svårt att få betalt för att skriva om mindre scener och än svårare om det gäller utanför storstädernas gränser. I ett samtal som arrangerades av Svenska Teaterkritikers Förening pendlade det mellan hopp och förtvivlan av samma orsak. För hoppet stod kritikernas egna drivkrafter och jävlar anamma, samt ideella initiativ (som det här.). Det handlar alltså som så ofta till syvende och sist om idealism när det kommer till kultur. Man harvar på gratis och hoppas på en vackrare värld. 

Och vacker är den. Särskilt när juni månads enda scenupplevelse värd namnet kom till stan. Bruce Springsteen, that is. Hur ska man återge en liveakt utan att låta förmäten? Det går inte. Låt mig bara säga såhär, när raderna “We liked the same music, we liked the same bands, we liked the same clothes” sjöngs ur Bobby Jean och jag från läktaren sågs ett hav av armar gunga från sida till sida, då blev jag själsligt uppfylld för en lång tid. 70 000 av verklighetens folk som packade sillar på Ullevi, förenade av kärleken till the boss. Ja, hjärtat går itu.

Nu inviger vi juli och ledigheten med en dikt av Czesław Miłosz: 

En dag så full av lycka 
Arbetade i trädgården
dimman lyfte tidigt
Kolibrierna stod stilla
över kaprifolens blom
Det fanns på jorden
inte en sak jag ville äga
Jag visste inte någon
värd att avundas
Vad ont som hänt
hade jag glömt
Skämdes inte för tanken
att vara den jag alltid varit
Kände i kroppen ingen smärta
När jag rätade på ryggen
såg jag blå hav och segel

Med det säger vi tack för nu och glad sommar. På återseende i höst.