Span på stan: januari

I månadens Span på stan skriver Märta Jungerfelt om passionen för konstnärer och om hur en resa till Budapest gjorde henne klarsynt om skrivande.

Jag såg ett youtube-klipp för ett tag sedan där Marina Abramovic intervjuades.”To call yourself an artist you have to wake up every morning with an urge to create”, sa hon med övertygad blick och med ens förstod jag att jag inte var född till konstnär. Det hade jag i och för sig redan anat, men det här var spiken i kistan för aldrig har jag vaknat med ett akut behov av att skapa. I ett annat klipp pratar Abramovic om att hon övar på att dricka ett glas vatten i en halvtimme för att känna närvaro. Igen – inte det minsta träffad. Youtube-sessionen fortsätter och jag grottar mig djupare och djupare ner i arkiven. Tillslut blir det läge att fråga sig om jag vill ha eller va Marina. 

Den här lite creepy fascinationen för konstnären är jag som tur är inte ensam om att känna. När jag nyligen deltog i ett residens för danskritik i Budapest fann jag nämligen mina likar. Ett gäng skribenter från centraleuropa plus jag själv samlades för att under fem dagar i november diskutera och dela erfarenheter av skrivande. Jag hade åsikter om det mesta: om scenkonsten, om skrivandet, om att morgonens äggröra serverades med skinkbitar i. De andra skribenterna hade också åsikter och vi speglades med och av varandra, så där som man gör i en klubb för inbördes beundran. 

Dagarna gick och Budapest tycktes inte sträcka sig bortom de bruna tygväggar i hotellets konferensrum där vi i timtal satt i ring. Vi pratade om skrivandets och kritikens villkor. Vi drack kaffe och beklagade oss över doften av mögelspray uppe på rummen. Vi läste Audre Lordes ”The uses of the erotic: The erotic as power” och pratade om hur passionen kan användas som en kraft i skrivandet. Vi pratade också om intentionen med att skriva och dilemman med tolkning och bedömning. Våra mentorer, de flesta konstnärer själva, var särskilt intresserade av just intention. ”Varför skriva en recension om den är negativ? Varför inte bara prata med konstnären?”, kunde det låta. Relevanta frågor om vad skribentens avsikt med publicering egentligen är.  Som svar försökte jag mig på ett halvhjärtat ett resonemang om att vara trogen läsaren snarare än konstnären, men blev lyckligtvis avbruten. ”I write about dance because I love dance and want others to see what I see”, sa en fellow skribent och med ens blev jag klarsynt. 

Att skriva om scenkonst är att älska scenkonst. Det är att fascineras av konstnären och ägna sin (i vårt fall lediga) tid på att vilja få fler till att se och engageras, inspireras, beröras. Jag tänkte på det när P1 kultur sammanfattade teateråret 2023 i december. Kritikerna Jenny Teleman och Kristina Lindquist debatterade där huruvida den trendande politiska teatern är bra eller dålig och blev nästan osams så starkt de kände för frågan. Jag tänkte på passionen i Budapest och log för jag förstod: de vill att andra ska se vad de själva ser. Tough love, men ändå love. I bästa fall smiskas  stämningen upp till att bli lite mer ”på tå”. Och på tårna ska väl konsten alltid stå, eller? 

Med tillförsikt om scenkonst- och skrivåret 2024. 
Vi ses i salongen!