Span på stan: december

I decembers span på stan tänker Linda Brelin på sagor och verkligheten.

När den första snön föll över stan traskade jag mot Folkoperan i Stockholm för att ta del av Rossinis “Askungen”. December är sagornas tid och efter en höst då jag mest varit sugen på att ta del av smal performance-konst i nyöppnade lokaler som Konträr, välkomnade jag nu istället Askungens fluffiga och pastelliga värld med öppen famn. 

I programtexten till Folkoperans Askungen skriver teater- och genusprofessorn Tiina Rosenberg om Askungesagor genom tiderna. Där menar hon att Askungen gått från att vara en karaktär som anklagats för att vara både “antifeministisk och pro-patriarkal”, till att istället visa på en ung mobbad kvinna som försöker göra något åt sin situation. En förflyttning från “paria-prinsessa till #girlboss”. Ett resonemang som känns som en del av en större trend där sagan ständigt ska sättas i politisk kontext för att anses relevant. Ofta blir det att politiseringen inte känns helt sann. Askungen med sitt skönhetskapital klättrar t ex snabbt i samhällshierarkin så fort hon kommer ifrån den egna familjens förtryck. Annat är det med systrarna som förblir fula och oälskade. Likt glasskon stoppar glastaket alla kvinnor förutom de vackra, hur mycket vi än försöker göra Askungen till #girlboss. 

En konservativ hållning till scenkonsten har länge varit att om sagan politiseras så förlorar den sin magi. För många kanske längtan efter sagor i december handlar just om att det är traditionernas månad. I en tid när alla vegetarianer äter kött igen och smink blivit feministiskt, är det inte konstigt att det är just i december vi bortser från våra progressiva sidor. Ut med Askungen som #girlboss och in med alla sagor som trots skeva kvinnoideal i alla fall har lyckliga slut.

Men såhär en bit in i december är det varken sagans magi eller de lyckliga sluten som lockar, utan sagans förmåga till en tydlig moralisk samhällskompass. I en tid då politikerna helt tycks ha tappat greppet om det onda och det goda är sagan vilsam i sin tydlighet. Sagan har skiftat från att vara en verklighetsflykt till att sakligt porträttera verkligheten som den faktiskt ser ut: Den vackra är vacker, den fula ful, den goda god och den onda ond. 

När politiker som Tobias Billström talar om “humanitära pauser” istället för vapenvila tänker jag att vi idag behöver ännu mer sagor i sin allra mest traditionella form för att få kontakt med vad som är rätt och fel, gott och ont. För något har allvarligt gått snett när humanitära värden ses som något som ska få plats i pauserna, istället för att vara själva föreställningen. 

‍
...

Foto: Carl Thorborg