"Skönheten i kaos" på Folkteatern

“Skönheten i kaos” spelas just nu på Folkteatern, regisserad av Frida Röhl och baserad på Julia Ravanis bok med samma namn. Alva Kättström ser en pjäs som bjuder på vackra scener och metaforer som behandlar allt från Einsteins relativitetsteori till Platons grottliknelse - men där den röda tråden och ett tydligt påstående saknas. 

 När jag kommer in på Folkteaterns lilla scen noterar jag ett vackert piano, utplacerade mickar och flera lådor i mörkt trä. Några med stenar och andra med vatten och glasskivor i. I rummet finns flera små uppseendeväckande detaljer, ett par bubbliga skor och en selleri fångar särskilt min uppmärksamhet. Rummet är som en blandning av ett rymdlikt obeboeligt universum och ett mänskligt varmt jazzrum. Det känns spännande och gör mig nyfiken på vad som ska utspela sig. 

Vi som publik får sätta oss i arenaformation, vi omger scenen från sidorna och framifrån. När skådespelarna gör entré slås jag av kostymens blandning av form och material. Charlotta Nylund har lyckats med något som både är oregelbundet och vilsamt, som om färg, form och material både är i konflikt och estetiskt harmonierar i rummet. Texten vi tar del av skildrar sedan människans försök att med hjälp av fysiken samt filosofin närma sig en upplevelsemässig förståelse om sina villkor, sitt varande och sin omvärld. Den bjuder på vackra metaforer och behandlar allt från Einsteins relativitetsteori till Platons grottliknelse. Musikmässigt skäms vi bort med Anna Lundströms röst och Joel Igor Hammad Magnussons spel. Ljud- och ljusbilder samspelar med skådespelarna och rummet. Det är påhittigt, som att skådespelarna använder en spegel för att reflektera och belysa en scen, eller en selleri för att illustrera ljudet av ett ben som knäcks. 

Skådespelarna varvar mellan komiska och verklighetsnära tolkningar av den poetiska texten. Det komiska behövs för att lätta upp och det realistiska för att förankra, annars hade det upplevts lite väl teoretiskt och tungt. Men det är just det verklighetsnära som gör texten relaterbar och med innebörd. Som när en partikel som rör sig i två riktningar samtidigt liknas med hur en människa både kan röra sig mot och ifrån en annan människa som den älskar. Förutom att pjäsen utgår från bokens text har den också dramaturgiskt hållit sig nära den litterära fackbokens form, genom att följa dess kapitel med uppstyckade scener. Tydliga scenövergångar görs med ljus och replik. Flera scener är som vackra öar, men jag saknar länkarna och en röd tråd. Det känns som att jag får ta sats i varje scen, då intryck och existentiella frågeställningar kommer tätt. Blir jag drabbad hamnar jag efter och essensen i nästa scen faller bort. 

I skrivande stund märker jag att jag inte förstått om pjäsen i sin helhet påstått något. Den har visserligen behandlat det vackra i motsättningar och tvetydighet, och kanske också idealiserat att världen varken låter sig förstås eller upplevas fullt ut genom kategorier. Men jag undrar om den också menar iscensätta, problematisera eller kritisera naturvetenskapliga ideal om objektivitet och mätbarhet? Och kanske till och med undervisat lite om existentiella villkor och hur vi bör leva? Jag känner mig förvirrad men inser också att pjäsen oavsett avsikt påverkat mig på något vis. Då jag efterföljande dag burit med mig lite mer acceptans inför tvetydighet, och ödmjukhet just inför att jag inte vet så mycket alls.