Självupptagna häxor i omsorgsfull koreografi av Mari Carrasco

Linda Brelin ser Mari Carrascos hyllade “Häxor” på turnéstopp i Årsta Folkets Hus. Ett lyckat koreografiskt undersökande där häxorna får vara både fasansfulla och patetiska. 

I “Häxor” har Mari Carrasco hämtat inspiration från olika berättelser om häxor och undersökt deras vackra yttre och hemliga inre och med det också sett över vad som anses normalt och inte. Föreställningen hade urpremiär redan 2019, men har sedan fått flera nya spelperioder och turnéer. Denna gång med stopp på Årsta Folkets Hus, för att i veckan spela på hemmascenen Regionteater Väst i Borås för årskurs 1-3. 

I scenrummet möter vi fem häxor, alla iklädda tygrika dräkter med hättor på huvudet. De är avskalat sminkade och med en blick som visar både intresse och avsmak för publiken. Koreografin utspelar sig sedan på ett runt, blankt vitt podium - formen inspirerad av en häxring - och på fluffiga små kuddar bredvid det. Häxorna varvar mellan att entra podiet tillsammans och enskilt och varvar med att ge sig själva, publiken och varandra uppmärksamhet. Koreografin är intensiv och exakt, med en stundom nästan tvångsmässig rörelsestetik som förstärks med olika obergripliga ord och väsanden. Det är noggrannt och i högt tempo.

Som en person som älskade Roald Dahls “Häxor” som liten är Mari Carascos “Häxor” en present. Även om det inte står uttalat någonstans att just den fått agera inspiration, ser jag föreställningen med samma kärlek som jag haft för den boken. Parallellerna känns extra mycket i Carrascos framställning av häxor som som både fasansfulla och patetiska. Precis som i Dahls bok frammanar de både en fascination och en rädsla. Vi vill vara nära dem, samtidigt som en nästintill djurisk instinkt meddelar att vi bör låta bli. I Dahls bok har häxorna ett betydligt mer ondskefullt syfte, att utrota alla barn genom att förvandla dem till möss, än i Carrascos häxor. Men samma omsorgsfulla skildring av dessa sagoväsen präglar båda verken. Häxan är självupptagen och lättkränkt, men också i behov av bekräftelse. Hon kämpar för att vara farlig och ondskefull, men tycks samtidigt ha en slags ömmande törst efter att bli sedd och beundrad. I det finns det något förvånande mänskligt, som träffar rätt in i barnahjärtat. Kanske är det att häxorna förmedlar en längtan efter att passa in och göra rätt, eller bara upplevelsen av att inte riktigt veta vad som är socialt accepterat. Det gör att häxan blir så mycket mer än bara ett sagoväsen - hon blir en spegling av alla som någonsin satt på sig en stark mask för att dölja ett skört inre.

Att “Häxor” fått spela under flera år är givet. Den är i sin enkelhet alldeles fullkomlig, ett vackert möte mellan riktigt bra danshantverk, en tydlig konstnärlig vision och konstnärligt undersökande välanpassat till målgruppen.

Så ta en sista-minuten till Borås och få lite välbehövlig energipåfyllning från häxornas land. 

‍