Sensorisk resa i "SMASH COLLECTIVE - The erotic clown" på Konträr

Alva Kättström har sett ett kollektivt skapat verk där undersökande får ta tid och njutning och förstörelse står i centrum. “SMASH COLLECTIVE - The Erotic Clown” spelades i Stockholm 29/2 - 5/3 på den kontemporära scenen Konträr.

Efter år av eget utforskande och performance med cake smashing har koreografen Sepideh Khodarahmi  tillsammans med de tre dansarna Maria Naidu, Maria af Klintberg och Annika B Lewis skapat  verket “SMASH COLLECTIVE - The erotic clown”. Ett verk som tar med mig på en sensorisk resa av cake smashing, clown och drag. 

Det börjar med att publiken får lämna skorna i foajen för att sedan träda in i scenrummet. Där befinner sig dansarna på den vita dansmattan medan vi slår oss ned längs med väggarna. Det första som fångar mitt fokus är tre målade tygstycken. De är stora och något glansiga och pryder väggarna. Samtliga av Ossian Theselius. Jag upplever att de i sin turkosblå färg både ramar in och utgör rummet. De följer ett tema men väcker olika associationer hos mig; kroppsdelar, havet med sina organismer och kanske till och med virus eller bakterier. Det slår först an i något sensuellt, sedan harmoniskt och till sist lite övernaturligt och en gnutta obehagligt. Ett känslospektra som kommer att återkomma även på scenen. Målningarnas färger plockas även upp i en vacker tårta som är utplacerad på scenen, och visst anar jag vilket öde den står inför. Jag kommer dock överraskas av hur detta går till…

Jag tar sedan in kostymen, av Lauri Lohi och Herkules Jansson, samt hur den relaterar till rummet och gör det fantasifulla uttrycket mer samtida. Det är jeans med utklippta fickor och sydda fransar, tröjor i nät och hud på olika sätt som under verkets gång bidrar till att kropparna får vara just kroppar. 

När vi slagit oss ned bjuder en av dansarna in publiken i ett långsamt och performativt utforskande av en jellycake. Hon går runt längs med publikraderna och skapar vibrationer i kakan samt visar hur kakans konsistens svarar på det. Gradvis ger sig dansaren hän åt att använda kakan mer och mer, och har slutligen med en nyans av ilska sönder gele-objektet i små bitar som sedan hänger kvar på dansarens kropp resten av verket. 

Det är en återkommande tematik och dramaturgi genom verket, att dansarna bjuder in till ett undersökande av ett yttre objekt och iscensättande av inre begär, som gradvis ökar i sensualitet, njutning och intensitet. För att slutligen kulminera i förstörelse av objektet. 

Den andra dansaren använder en stol och med ökande intensitet i energi och handling blir detta ironiskt, då stolen sågas, slås och slits sönder. Efteråt lägger sig dansaren på golvet och använder med en oskyldig uppsyn stolens ben som djävulshorn. Den tredje dansaren använder rytmiskt vad som liknar en pompom, först är det som en gemensamt dans och slutligen rivs objektet sönder och flyger som konfetti över golvet. Även detta objekt förbrukat. 

I verket utforskas dels egna rörelser och skakningar och dels yttre ting och material. Det är taktilt, visuellt och auditivt. Ljuset, av Eline Jacobsson, förstärker handlingarna på scenen och samspelar med ljudet, av Neda Sanai, Charlie Pousette, Niki Blomberg och Asta Risberg. Den tunga basen stödjer dansarnas repetitiva och metodiska rörelser. Som i slutet av verket då dansarna gemensamt porträtterar samma dramaturgiska förlopp, och i olika formationer och med pendlande ljusbild och tung musik, först försiktigt häller flera liter grönfärgad yoghurt över varandra, för att sedan trycka sönder yoghurtpaket med sina kroppar och glida omkring i vätskan på golvet.

Rummet har tagits tillvara på koreografiskt och det finns en styrka i att låta undersökandet och ritualerna ta sin tid så att det gradvis får byggas upp. Men i vissa fall upplever jag att det saknas tydlighet i val om duration, repetition eller utveckling, liksom riktning. Även att stötta varandras handlingar och vad som uppstår i rummet. Detta kan göra att den energimässiga potentialen som verket har till att skapa en vibrerande känsla går förlorad. 

Det finns dock scener när verket överraskar mig och luckrar upp mina idéer om vad som kan uppstå i rummet och var gränsen mellan publik och salong går. Som under en scen med clownsminkning, då en ur publiken plötsligt ställer sig upp. Hon knäpper upp sina byxor, går ut på scenen, tar fram tårtan och sätter sig på den. Därefter går hon metodiskt tillbaka till sin plats, tar på sig byxorna och sätter sig ned för resten av verket. Det finns dels en noggrannhet i utförandet och i efterskalvet lämnas jag med en vakenhet som jag märker att jag längtat efter under verkets gång. Samtidigt har “SMASH COLLECTIVE - The Erotic Clown” metodiskt byggt upp en dramaturgisk modell för hur handlingar trappas upp, vilket lämnar mig med nyfikenhet och förväntan. En i publiken skrattar lite högre och längre än oss andra, och jag undrar; är hen också en del av verket och vad mer kan hända? Vad var det egentligen som hände scenen innan, när en ur publiken gick ut men utan strumpbyxor… Kan det nu hända att någon i publiken följer sin impuls eller sitt individuella begär? Var går mina egna gränser?