Scenstudion Gerlesborg - ett fäste för den fysiska teatern 

I Norra Bohuslän med utsikt över Bottnafjorden tronar Scenstudion Gerlesborg uppe på en kulle. Ett hus som för sju år sedan byggdes av scenkonstnärerna Michael Norlind och Eva Dal Norlind som en plats för skapande, utbildning och dessutom som parets egen bostad. Vi på redaktionen åkte dit på utflykt för att prata om fysisk teater och om att verka på landsbygd.

Det är en gnistrande kall vinterdag när vi träffar Eva och Michael på Scenstudion Gerlesborg. Solen glimmar över fjorden och klipporna är snötäckta och karga. Det är enkelt att se platsens charm och att Eva och Michael valt att slå ned sina bopålar just här. De flyttade hit redan på 90-talet i samband med att Michael fick jobb på Sotenäs Teaterateljé, men det var först för några år sedan som de fick idén att bygga nytt. Det var behovet av att ha ett ordentligt golv och scenrum att jobba i som föranledde projektet, då Michaels residensverksamhet blev lidande av att anpassas till lokalerna på orten som stod till buds.

– Såhär i efterhand är vi lite stolta över vår dumdristighet att dra igång det här bygget. Det är nog vår tillit till improvisation som hjälpt till på vägen, för hade vi vetat från början vad som väntade hade vi kanske aldrig vågat, berättar Michael när han ser tillbaka på hur allting började. 

Byggprocessen blev en lång och dyr historia, vilket bland annat hade att göra med att huset kom att klassas som “offentlig verksamhet”, vilket ställer höga krav på standard gällande allt från ventilation till badrumsstorlek. Förutom Evas och Michaels egen bostad består huset av två lägenheter för gästande konstnärer, och så praktverket förstås – själva scenstudion på bottenplan med stort intilliggande kök och samlingsrum med bibliotek. Studion är en ren feng shui-dröm med trägolv, sandfärgade väggar och stora fönster med naturen inpå knuten. Rummet mäter 90 kvadratmeter i golvyta och har en imponerande takhöjd på nästan sju meter upp till nocken. På dagen vi är där har två gästande konstnärer precis haft labb i rummet, och det är just så studion numera används, som en plats för undersökande och skapande för fria scenkonstnärer. 

Fram till i våras har dock studion främst huserat den ettåriga utbildningen Eva och Michael bedrivit genom Grebbestads folkhögskola de senaste fem åren. En utbildning som fördjupade sig i den fysiska teatern med rötter i bland annat Grotowskis teatertradition. Dessutom var hästkommunikation ett oväntat inslag i schemat. Det var genom bekantskapen med djurkommunikatören Emelie Cajsdotter, som i sin praktik tror mycket på det icke-hierarkiska bemötandet, som Eva och Michael hittade likheter med hur de ville arbeta med sina grupper. 

– Det finns något att lära av hästflocken där individerna antar olika roller för att helheten ska bli bra. Inom teatern är det vanligt att snabbt gå till psykologisering eller tolkning, men andra arter kan påminna oss om att vara neutrala och rena i ögonblicket, förklarar Eva.

Hon tar sedan ner ett dammigt porträtt av en häst från vedkaminen. Utbildningens inofficiella rektor Funny, visar det sig. 

– När Emelie kommunicerade med Funny så förmedlade hon att det finns människor som vill det här och att “de med störst längtan kommer att hitta hit”. Det betydde ju inte att det var lätt för människor är ju ofta inte ens medvetna om sin längtan, men i alla fall. 

Att hitta deltagare som ville ägna sig åt fysisk teater var inte alltid lätt då uttrycksformen i den svenska kontexten ofta betraktas som smal. Visionen var att utbildningen skulle vara en möjlighet till fördjupning för skådespelare, men i och med att utbildningen gick under folkhögskolans paraply lockade den många som var helt nya för teater. Ofta kunde det därför ta ett tag innan deltagarna släppte idén om psykologisk gestaltning innan det fullt lirade med Evas och Michaels infallsvinkel. 

– Det intressanta med teaterarbetet för mig är att öva på att vara människa, och längtan till att hitta hur vi bäst tar oss i bruk. Det är vad jag försöker förmedla i min undervisning. Om studenterna sen arbetar i korvkiosk eller blir yrkesverksamma skådespelare är mindre viktigt, säger Michael. 

Vidare problematiserar han hur vi i Sverige lägger så stor vikt i möjligheten att försörja sig på sin konst, medan det internationellt kan ha högre status att vara så fri i sitt skapande som möjligt, även om det innebär att ha ett brödjobb på sidan av. 

Under samtalet blir det tydligt att det är gruppen och det gemensamma skapandet som  Eva och Michael värnar och tror på. Något som måhända kan härledas till larssons teater där deras respektive teaterbanor på allvar började och tog fart. larssons teater bildades i slutet av 80-talet med Sören Larsson i spetsen, en teatermakare och pedagog som gjorde sig känd för att utveckla ett arbetssätt som han kallade “kroppens poesi”, en fysisk ingång inspirerad av Jerzy Grotowskis teaterarbete. 

Eva hade som uppväxt i Linköping gjort små roller på dåvarande Stadsteatern i Linköping, men aldrig tilltalats av den klassiska produktionsprocessen. Det var först efter många år med musik, performance och klubbliv i 80-talets Göteborg som hon kom i kontakt med teatern igen. Det var genom en kurs i teater på Göteborgs Universitet som hon introducerades för larssons teater och blev fascinerad av arbetet de höll på med. Sammanhanget öppnade upp för det egna skapandet vilket den traditionella teatervärlden inte hade erbjudit på samma sätt. För Michael var vägen annorlunda. Som ung satsade han på friidrott och tävlade i 100-meterslöpning i SM. Det var efter att han sett en gatuteater utspela sig hemma på torget i Linköping som han blev nyfiken på att gå över till teaterspåret. 

– Jag kunde gå på stan och bli frustrerad över att jag ville göra en kullerbytta men inte gjorde det. I teatern kunde jag använda min fysikalitet och få utlopp för min energi efter att jag lagt löparskorna på hyllan, berättar Michael.

Efter åren i Linköping letade han sig vidare till Göteborg där han blev bekant med medlemmarna i Teater Albatross som då höll till på Falken i Lunden. När Albatross flyttade till en gammal skolbyggnad i Tokalynga i Halland, kom larssons teaterakademi att ta över lokalerna på Falken, vilket ledde till att Michael kom i kontakt med Sören Larsson. Samtidigt fick Michael, genom sin undersköterskeutbildning, upp intresset för sambandet mellan psykologi och fysiologi och fick genom att massera idrottare i friidrottsklubben en betald massageutbildning, med fördjupning i Rosenmetoden och body harmony. Den anatomiska kunskapen visade sig komma till nytta även i teaterarbetet. 

– När Sören undervisade så såg jag vad han såg. Jag kunde se och läsa var i kroppen det tog stopp, Sören fick mig att förstå potentialen i det, att låsningen kan öppna upp för ett berättande, berättar Michael. 

Sedan dess har Michael själv undervisat, först på larssons teaterakademi, vidare till Sotenäs Teaterateljé och Teaterhögskolan i Luleå, för att sedan gå vidare till Högskolan för scen och musik i Göteborg där han fortfarande undervisar skådespelarstudenterna. Men några planer på att flytta tillbaka till storstan har de inte. 

– De första åren frågade alla när vi skulle flytta tillbaka men det har de slutat med nu, säger Eva och fortsätter: För karriären har det ju på ett sätt varit skit att bo här, men jag gillar att vi inte har normen stad att förhålla oss till. I stan är det så lätt att fastna i identitetsskapande och positionering och trender inom konsten, men här går det inte att ägna sig åt sånt. Bergen och träden struntar väl i vad jag har för stil? 

Sedan utbildningen lades ner är framtiden oviss för Scenstudion Gerlesborg, något Eva och Michael tycker känns spännande. De berättar om att allt fler konstnärer flyttar till orten och ser fram emot möjligheterna det öppnar upp. Dessutom tror de att platser som Scenstudion kommer behövas allt mer framöver, när produktionsmiljöerna i Göteborg blir dyrare samtidigt som fria aktörer får minskade anslag. De tycker också om vad platsen manifesterar, något Michael förklarar lite närmare:

– Med ett hus markerar man något, att man finns och att den fysiska teatern har en plats. Och så ger det, som någon skämtsamt sa, väldigt många vuxenpoäng. 

Läs mer om Scenstudion Gerlesborg här.

Foto: Linda Brelin