Samtidens sår i "Symaskinen" på Angereds Teater

Just nu spelas “Symaskinen” på Angereds Teater. Björn Sandmark har sett och tycker att det är en gripande föreställning och lysande debut av dramatikern Yohannes Frezgi. 

Längst bak i fonden, på en upphöjning i rummet, sitter Joel (Yohannes Frezgi) och syr koncentrerat på en symaskin. Det visar sig sedan att han utbildar sig till textildesigner och är närmast besatt av att sy, också på tid. Hans kompis Biyan (Wahid Saitesh) är med honom och de får besök av grannen Lena (Shada Sulhav) som klagar på att de väsnas för mycket. Klockan är ju ändå elva på kvällen. 

Det visar sig att Joel sitter i rullstol och anledningen är att han blev skjuten i ryggen av en annan kille, Savas, för ett år sedan. Kanske kommer han att kunna gå igen. Läkarna säger det, men säker kan man nog inte vara. Biyan tror på läkarna.

Savas, nu i fängelse, var en liten ganska obetydlig person i de kretsar där Joel hängde, men några i gänget hetsade honom så att han en dag, helt omotiverat och oväntat sköt Joel i ryggen. Det är våldets samhälle, gängkonflikternas, där de unga killarna svävar i någon sorts limbo med å ena sidan gänget runt omkring, å andra sidan med starka, kämpande mammor som försöker rädda sina söner från allt ont.

Problematiken har kommit upp av och till de senaste åren. Alexandra Pascalidou har skrivit böcker både om de kämpande mammorna och de frånvarande papporna och det är ett sår i samtiden, utan tvekan.

Här står Loran Batti för regin och det som inledningsvis verkar vara en verklighetsbaserad berättelse på plats i Angered, glider periodvis över i en sorts mörk poesi som är oemotståndlig i sin intensitet, något som förstärks av skådespelarnas starka närvaro och Joels speciella aura.

Joels mamma, Abrehet (Dodona Imeri) dyker upp hos sonen och är förbittrad av olika skäl, hon söker sig till en föräldragrupp som består av traumatiserade föräldrar som förlorat sina barn eller som har andra problem att hantera som de behöver kunna prata om.

Joel själv går i samtal hos en psykolog, Fatuma (också Shada Sulhav) som efter hand lyckas få Joel att prata mer om sitt trauma och som efter några samtal kommit en bra bit på väg. Det visar sig dock att hon är med i samma samtalsgrupp som Abrehet. För att hennes son skjutit en annan kille – ja just det – Joel.  Så cirkeln sluts på ett smärtsamt vis, Abrehet är ursinning på Fatuma, Joel känner sig lurad och berättar hur det känns att ha blottat sig helt och avslöjat allt om sina innersta tankar och känslor till sin förövares mamma. Man tror knappt att det kan bli värre. 

Men så vänder det, i slutscenen. Lena, som utbildar sig till fordonsmekaniker, är där igen och reparerar symaskinen så att den ska kunna köras maximalt när Fatuma plötsligt knackar på och Abrehet går igång och skäller och undrar vad hon vill där nu igen. Det visar sig att hon vill lämna över ett brev från Savas till Joel. Brevet går via Biyan till Abrehet till Joel, som öppnar kuvertet – det är tomt, Abrehet sliter åt sig det och jagar ut Fatuma ur lägenheten. Men då händer det. Joel förstår plötsligt att Fatuma hela tiden velat hjälpa honom på riktigt och kastar sig iväg med rullstolen mot dörren och skriker ”Vänta!” Sedan är det slut.

Trots den djupa svärtan och hopplösheten finns det ett litet hopp under ytan. Symaskinen blir metaforen för framtidstron och livsviljan som ändå är stark hos Joel. Och mammornas lika starka kärlek är det som blir kvar och som till slut förändrar allt. Särskilt då Fatumas  kamp för försoning, som ändå verkar vara möjlig när allt såg ut att vara över.

”Symaskinen” är en speciell föreställning som vilar i ögonblicket och som är en lysande dramatikerdebut för Yohannes Frezgi, likväl som i insatsen på scenen. Det utrivna hjärtat ligger där på scenen och bultar.

Frezgi säger i programbladet att pjäsen ”grundar sig i samtal som pågått länge mellan mig och min vän, om hans livsöde.” Så här efteråt tänker jag att det är Frezgi själv som har rollen Fatuma och att det är ”Symaskinen” som egentligen är det tomma kuvertet till Joel.

______

‍

Av
Yohannes Frezgi

På scenen
Yohannes Frezgi
Dodona Imeri
Wahid Setihesh
Shada Sulhav

Regi
Loran Batti

Scenograf & kostymdesigner
Emil Wickholm Thuresson

Maskdesigner
Lars Carlsson

Ljusdesigner
Jenny Waltersson Fogelberg

Ljuddesigner & kompositör
Martin Fremling

Dramaturg
Nicola Kovolos

Attributör
Charlotte Heyman

Konstruktörer
Thomas Heyman & Emil Larsson

Praktikant kostymdesign
Erika Dyrssen

Rådgivande psykolog
Dido Papatheodorou

Clowncoach
Bortas Josefine Andersson

Publikvärd & sufflör
Bushra Al Jubaihi

Sälj & bokning
Malin Andersson

Producent
Gabriella Duraffourd

Praktikant Kulturverkstan & sufflör
Lina Frank

Pedagog
Nina Nadolski Friberg

Konstnärlig ledare & regicoach
Johanna Larsson

Verksamhetsledare
Lovisa Pihl

Affishdesigner/Textilkonstnär
Mikael Olow

Trailer
Stellan Runge

Fotograf 
Tilo Stengel