Rossinis Askungen: En operafest att inte missa

Christofer Psilander såg Göteborgsoperans nypremiär av Rossinis Askungen och blev påmind om hur lättsam, roande och rolig opera kan vara.

Alla känner till Askungen. Någon detaljredovisning av handlingen lär knappast behövas. Har man inte läst den i  Gåsmors sagor eller hos Bröderna Grimm så har man i alla fall säkert sett Disneyfilmen. De stora dragen i den klassiska sagan är allom bekanta. Dock finns det skäl att behandla handlingen i just Gioachino Rossinis version av berättelsen: Rossini ville att hans librettist Ferretti skulle utelämna alla övernaturliga inslag. Så i den här föreställningen finns ingen god fé, ingen galavagn av en förtrollad pumpa, ingen deadline vid midnatt och inga sjungande och dansande möss. Rossinis version av den klassiska sagan handlar om riktiga människor, riktiga känslor - om än fortfarande inom sagans sfär. Och visst känns berättelsen igen, trots att till och med glasskon saknas.

Göteborgsoperans uppsättning av Askungen är publikfrieri i ordets mest positiva bemärkelse. Det är händelserikt, välspelat och välsjunget. Dessutom underhållande på en nivå att skrattet bryter fram flera gånger under föreställningen. Uppsättningen är inte ny, den hade premiär redan 2003, och återkommer nu för fjärde gången (senast var 2015). Men regissören David Radoks genomtänkta, lustfyllda anda går fortfarande fram, och det hela känns fräscht och lättsamt. Med Rossinis musik i ryggen är det heller ingen risk att det blir långrandigt eller svårlyssnat. Rossini verkar inte ha kunnat göra annat än musik som är tilltalande även för den ovane operabesökaren, och under maestro Giancarlo Andrettas säkra dirigerande frammanas de vackra tonerna på ett förstklassigt sätt. Det var även Giancarlo Andretta som dirigerade när föreställningen sattes upp 2015.

Så har vi solisterna. Det var ett genidrag av Rossini att låta Askungen vara en mezzosopran – det något lägre röstläget ger henne den aura av den vuxne i rummet som hon mot slutet av handlingen får blomma ut i. Och det var väldigt lyckat att tilldela denna mezzoroll Ann-Kristin Jones. Redan från hennes första aria i början av föreställningen, Askungens visa om kungen som letar efter sin framtida kärlek, träffar hennes röst mitt i prick. Och sen går det bara uppåt. När hon brister ut i andra akten avslutande arior kan man inte annat än tycka att hon är som klippt och skuren för rollen. Mycket MYCKET njutbart! Om man får tro föreställningsprogrammet är det också en dröm för henne att få just denna ganska krävande roll, så det är såväl publik som hon själv som ska gratuleras till valet.

Övriga solister kommer inte till korta. Åke Zetterström som Askungens snåle och själviske styvfar Don Magnifico är övertygande, dels med hjälp av ganska grotesk kostym, men också med träffsäkert agerande och naturligtvis sång. Prinsen Don Ramiro, spelad av Liam Bonthrone, får glänsa framför allt mot slutet av andra akten, då han visar var sångarskåpet ska stå. Synnerligen välsjunget! Den mest komiska rollen är nog prinsens betjänt Dandini, som under större delen av operan bytt kläder med prinsen (det är inte så krångligt som det kan verka). Hannes Öberg, som har rollen, spelar över precis så mycket som man kan vänta sig av en falsk operaprins, och står också för utmärkta sånginsatser. Så gör även de två styvsystrarna, spelade av Mia Karlsson och Erika Tordeus, liksom prinsens rådgivare Alidoro, i Kristoffer Töyräs stolta gestaltning. Sammantaget är solisterna en septett förstklassiga sångare. Något man faktiskt är ganska van vid, som stammis på Göteborgsoperan. Vi är bortskämda här i stan.

Koreografin tarvar såväl egen kommentar som mycken uppmärksamhet. Dansare, herrkören och solistensemblen faller flerfaldiga gånger in i välkoreograferad, uttrycksfull och underhållande dans, värdig vilken Broadwayshow som helst. Mäktigt och imponerande. Bravo, säger jag!

Vilket också blir det sammantagna betyget för föreställningen: Bravo!

---

Askungen spelas på Göteborgsoperan fram till den 19 september 2025, med endast fem återstående föreställningar: 3, 7, 11, 13 och 19 september.
Föreställningen är 3 timmar lång inklusive en paus.

Urpremiär i Rom 1817
Premiär denna uppsättning: 2003. Senast spelad 2015.
Musik: Gioachino Rossini
Libretto: Jacopo Ferretti efter Charles Perraults saga
Regi: David Radok
Koreografi: Håkan Mayer
Dirigent: Giancarlo Andretta

Solister:
Ann-Kristin Jones, Åke Zetterström, Mia Karlsson, Erika Tordeus, Liam Bonthrone, Hannes Öberg, Kristoffer Töyrä.

FOTO: Håkan Larsson