Rage slopar alla känsliga omskrivningar, men känns som olika omtagningar

Trots ett lysande konstnärligt team och imponerande skådespelarprestationer, känns Rage på Dramaten lite som olika omtagningar med regigrepp som är lätta att känna igen. Björn Sandmark har sett.

En av Europas mest intressanta regissörer är Milo Rau, som jag följt sedan 2016, när Backa Teater tog emot en av hans produktioner – The History of the Machine Gun. Därefter har jag sett Five Easy Pieces, Lenin, förra året den otroligt starka Medeas Kinderen och i höstas Die Seherin, de flesta på Schaubühne i Berlin. I våras publicerade han sin senaste bok Widerstand hat keine Form, Widerstand ist die Form som förlaget fick dra tillbaka efter att ha blivit stämt av en högerextremistisk politiker i Österrike som hävdade att han blivit utsatt för förtal. Rau är sedan förra året konstnärlig chef för en av Europas största teaterfestivaler – Wiener Festwochen. Utöver detta har han också startat kampanjen Resistance Now, som driver frågan om ett europeiskt manifest för konstnärlig frihet och kritiserar ekonomiska neddragningar för scenkonsten som tyvärr blir allt vanligare i det europeiska kulturlivet. Kampanjen har nu 200 medlemmar och växer. På Dramaten satte han upp Pelicot-rättegången i december, en uppsättning som också spelat runt om i Europa.

Ja, ni ser själva. Hur är det möjligt att hålla en sådan arbetstakt och ändå leverera? Förr eller senare finns risken att det ibland kan bli en sorts självgenererande föreställningar som bygger på upparbetade rutiner, bara med utbytta innehållskomponenter. Det är inte konstigt, det behöver inte heller betyda att det inte har hög konstnärlig kvalitet, men det kan till slut leda till en viss mättnad. Kanske är detta delvis fallet med Milo Raus föreställning Rage, specialskriven för Dramaten och som hade sin urpremiär 31 januari.  

Föreställningen inleds med ett projicerat citat på ridån innan den dras upp:

”… yxtid, svärdtid, sköldar klyvas, vindtid, vargtid, innan världen störtar; ingen man skall den andre skona.”

Ett citat om Ragnarök och jordens upplösning ur Eddan, en känsla man lätt får numera på morgonen, när man tar en snabb titt på nyheterna. Skådespelarna Alva Bratt, Simon Edenroth och Alex Jubell inleder också med att sitta vid regibordet längst fram på scenen och ge direktiv när allt kör igång. Vill minnas att ett liknande upplägg fanns i Lenin, men då var det huvudsakligen Ursina Lardi som spelade Lenin, som satt vid bordet och sminkade sig och regisserade, även sig själv. På scenen finns ett lantställe dit en typisk lokal stockholmsk kulturfamilj dragit sig undan för att slippa undantagstillståndet efter att statsministern skjutits av en vänsterradikal islänning. In i stugan klampar två högerextremister (Edenroth och Jubell) som är ute för att städa upp i landet. I inledningen av filmen skjuter de en kvinnlig flykting i nacken i en snöig skog.

På väggarna i huset hänger rekvisita från olika uppsättningar på Dramaten och modern i huset behäftas med ryktet att vara dotter till – ja just det – Ingmar Bergman. Sedan harvas de vanliga skrönorna om Bergman alldeles för länge. Vem är intresserad av det? Det är lite osäkert, men det är kanske i första hand det utländska teamet. Alexander de Sousa jobbar på en bok om Bergmans kvinnor och intervjuar Elin Klinga om saken – kanske är det tänkt som satir. I vilket fall avslutas det manuset när de Sousa skjuts ihjäl. Sedan vänder det och blir mer action, som efter hand spårar ur allt mer och de interna konflikterna hanterar både skådespelarens arbetssätt och kärlekshistorier mellan några inblandade.

Slutscenen är en enormt stark monolog om alltings förfall och den totala anarkin, av en blodig Alva Bratt. Monologen är det starkaste inslaget och det som skapar en ny ingång – eller ska vi säga utgång – i föreställningen och gestaltar hopplösheten som drabbar människan när det inte längre finns några värden att hålla sig till. Detta är kanske den viktigaste nyheten i Raus text, för inte så många år sedan skrev han en text där han ställde sig bakom Lenins uppmaning att börja om, hur svart allt än är.

Problemet med de olika regigreppen är att de är lätta att känna igen. Den stora filmduken ovanför huset på scenen, som långsamt roterar på vridscenen samtidigt som skådespelarna främst inne i huset filmas på nära håll av en ofta synlig filmare, är precis samma upplägg som Katie Mitchells version av Fröken Julie för en så där 15 år sedan och som använts av henne i stora produktioner som The Forbidden Zone och Orlando, och bär hennes signum. De blodiga filmklippen – dels av operationen när två läkarutbildade tar ut en kula ur magen på Alexander, och när Alva Bratt hugger ihjäl Danilo Bejarano med en rekvisita-yxa – är som hämtade ur de utdragna våldsscenerna i Medeas Kinderen. Och den otydliga växlingen mellan vad som är verklighet på scenen och filminspelning av det som händer där är möjligen också en trend, senast tydlig i den ukrainske regissören Valentyn Vasyanovychs film To the Victory om livet i Ukraina efter att Ryssland förlorat kriget, även den en hopplös dystopi. Det är möjligt att det inte finns ett samband, men det känns som en filmtrend i tiden. Föreställningen marknadsförs också med ”50 procent teater, 50 procent film”. Kan bero på tidspressen kanske.

Milo Rau har gett mig några av mina mest minnesvärda scenkonstupplevelser tillsammans med Thomas Ostermeier och Katie Mitchell de senaste decenniet, men med Rage måste jag säga att föreställningens idé och teknik känns lite som omtagningar från olika håll. På spelårspresentationen i slutet av oktober meddelade man att pjäsen inte var skriven än, men att repetitionerna börjar snart. Tidspress behöver inte vara negativt, men det säger något att skapa en så stor föreställning på tre månader.

Med det sagt så är det konstnärliga teamet lysande, skådespelarna levererar på en nivå som sällan skådats på en svensk scen och berättelsen ligger rätt i tiden. Det är en imponerande föreställning som på Raus manér slopar alla känsliga omskrivningar och hädar ett samhälleligt comme il faut, denna gång kanske på ett oväntat vis genom att skämta om högerextremism och det demokratiska samhället med riktigt svart humor och smärta. Det är bra för teatern i Sverige att Dramaten lyckats etablera samarbete med Milo Rau och, vad jag förstår, fortsätter detta samarbete på Wiener Festwochen i vår, med en uppsättning av Mattias Andersson.