Prästen i Hölö visste något som varje skådespelare borde känna till

Anton Österlund om begravningar, scenkonst och om att befria publiken från imperativet att känna.

Restriktionerna är släppta; publiken börjar hitta tillbaka. Sedan någon tid tillbaka är teaterlivet åter just liv, och när institutioner och frigrupper nu börjar släppa sina repertoarer och annonserar planer inför hösten är det första gången på länge man vågar ta dem på deras ord: vi kan andas lugnt, i höst kommer vi få se Fröken Julie.

Själv var jag en av dem som, när scenerna stängde, gick från en tillvaro i Stockholms frigruppsliv till ett brödjobb utanför kulturarbetandets sfär. Av en slump, eller snarare efter att ha blivit rådd av en vän att söka mig till branschen, blev detta brödjobb på begravningsbyrå.

För den som blir orolig ska det sägas på en gång att jag är mycket medveten om att begravningar inte är teater. Officianten är inte skådespelare, blommorna ingen rekvisita, kistan ingen scenografi och den döde definitivt inte en statist – men att vara med på begravningar i en yrkesroll snarare än som sörjande gjorde det möjligt att se saker som annars hade varit svårt, och som kanske ändå har något med scenkonst att göra.

Sverige är i stora stycken ett sekulärt samhälle, ändå är begravningar i svenska kyrkans ordning fortfarande långt vanligare än deras borgerliga motsvarighet. Detta stycke demografisk fakta innebär i praktiken att de församlade ofta är långt mindre troende än prästen. Snarare än en predikan för de redan frälsta tar begravningen en form där prästens välmenande råd att söka tröst i Gud riskerar landa som ett övertalningsförsök; där uppmaningen till att gemensamt be ”fader vår” tolkas som en sorts snärjande in i en trosbekännelse man inte vill ställa sig bakom. En nervig osäkerhet tenderar sprida sig bland de församlade: ska jag be med eller inte be med? Sjunga eller inte sjunga? Är det inte en brist på integritet att delta i något man inte tror på; eller tvärt om: är det respektlöst att appropriera delar av en tro, plocka russinen ur kakan för sina egna sorgebearbetande syften?

Till en början gällde detta också den specifika Hölöbegravning som det här gäller. Kyrkklockorna åhördes under osäkerhet; under inledningspsalmen hördes mest organistens röst medan församlingen sneglade mot varandra för att veta hur de skulle bete sig, när prästen började prata om Gud och Jesus tittades det besvärat ned i marken. Men så plötsligt ändrades allt. Mitt i griftetalet adresserade prästen situationen: ”Ingen av oss”, sade hon. ”vet vad som händer efter döden. Kanske tror några här på ett nirvana, några andra på att ingenting händer – att hjärnfunktionerna helt enkelt slutar och det bara blir svart. Någon tror på reinkarnation, andra att våra celler bryts ned och återgår till naturen som träd och blommor och grässtrån” Paus. Sedan, med lugn integritet: ”Men jag tror. Och kyrkan tror. Att efter döden inträder vi i Jesus armar, och lever tillsammans i evigheters evighet”.

En fysisk spänning släppte. Axlar sjönk, andetag togs, nedvända blickar vändes upp. Det var inte bara att hon erkänt att det är okej att tro olika, att alla är välkomna i kyrkbänken. Snarare var det att den mjuka auktoriteten gjort församlingens tro eller icke-tro alldeles och fullkomligt irrelevant. Det spelade inte någon roll om de trodde eller inte – för hon trodde, och kyrkan trodde så att det räckte och blev över för alla. Det var som att hon sade: Tro ni vad ni vill, tänk vad ni vill: I got this shit. Som att hon bar en tro som vi församlade inte själva för mådde ta på oss.

Själv tror jag normalt varken på gud eller att det går att skapa generella regler för hur konst ska vara, men där och då tänkte jag ändå att om det finns en formel för relationen mellan skådespelare och publik skymtade den där i Hölö kyrka, och detta är kanske den lärdom som är värd att ta med från pandemin in i scenkonstlivet. Det handlar inte om att få publiken att tänka på vissa saker och känna andra saker; det handlar om att befria publiken från imperativet att känna. I en tid när estetiska medel alltmer använd i sammanhang där någon vill ha något av oss (vår tid, våra pengar, vårt engagemang) ligger kanske konstens storhet däri att den faktiskt inte vill ha något särskilt. Den rasande, storgråtande, vansinnesskrattande skådespelaren på scen ska inte få oss att känna vrede, sorg, eller glädje; hen ska ta på sig de känslolägen och tankar som vi själva inte förmår bära. Det goda konstverket säger inte gråt med mig, utan istället – enkelt och katharsiskt: just nu kan ni känna och tänka precis vad ni vill.

I got this shit.