Existensen i fokus när Teater Dictat gästar Cinnober

När den fria teatergruppen Teater Dictat gästar Cinnober Teater är det existensen som står i fokus. I Johan Svenssons "Den du är" pågår en kris och ett mörker har lagt sig över världen. Två män ställs inför varandra under dunkla omständigheter och ett oväntat möte uppstår. Åke Östergren ser en poetisk föreställning med kritik mot normer och konventioner.

Föreställningen inleds som ett förhör. Scenen är sparsmakad: tre nakna hyllmoduler i metall, en matta och en hopfällbar pall. En förhörsledare (Johan Svensson), en gripen (Linus Nilsson). Den ene i polisblå skjorta och något liknande en skyddsväst; den andre barfota och i solkigt linne och inledningsvis bakbunden och påsatt huva.

Förhöret är passivt, lugnt, nästan vänligt trots sin brutala inledning. Förhörsledaren verkar mer drivas av ett slags förmäten nyfikenhet än av anklagan. Det framkommer att den förhörde har lämnat en gemenskap och gått ut i ödemarken, men fångats in i sitt försök att bryta sig loss från det liv han levde. Han visar inga intentioner att frivilligt inlemma sig bland den stora hopen som okritiskt bara “följer med”.

‍Har du barn? Frågar förhörsledaren och hävdar att det är livets efterrätt. Det högsta man kan nå. Kan man sakna en känsla man aldrig känt? Kontrar den förhörde, som hellre fokuserar på de som redan existerar. Han har ingen lust att förverkliga sig själv genom någon annan. Den förhörde kontrar, ifrågasätter, gör motstånd. Under tiden betraktar förhörsledaren honom med förundran – och en allt mer stigande inlevelse.

Dialogen är ombytlig och språket fragmentariskt och poetiskt. Med hjälp av språket försöker den förhörde rucka på de ramar som kringskär honom. Han går genom språket för att vända det mot sig självt. Inget behöver av nödvändighet vara så som det är.

En kritik mot normer och konventioner framträder. Johan Svensson, som står för både text, koncept och regi, använder språket lekfullt när han skärskådar hur det är att existera på kant med tungfotade normer. Ordvrängningar och omkastningar sätter det omtalade i nytt ljus. Perspektiv byts. Ibland allvarligt, ibland mer lättsamt som i “som man bäddar får man ligga; den man legat med får bädda”. Emellanåt rör de sig på gränsen till det rent lustiga, men skådespelet präglas av en tyngd som håller riktningen intakt.

Språket används inte så mycket för att berätta en historia som att utgöra själva historien i sig. Det pågår en pendling mellan det inre och yttre genom hela föreställningen, inte sällan med ett kusligt resultat (framförallt då en återkommande inre monolog överröstar de båda skådespelarna). Samtidigt pågår det såväl en gränssättning som en gränsövergång. Linjerna mellan de båda männen blir allt suddigare ju längre vi kommer. Häri ligger både föreställningens styrka och svaghet. Det poetiska bromsar förståelsen, vilket ofta är förtjänstfullt, men jag märker att jag emellanåt snavar bland luckorna och inte hinner ge dem den tid de förtjänar. Jag lämnas med frågor, på gott och ont.

Föreställningen har dock en självständig ton och uttrycker en vision: Vi lever i en splittrad och fragmenterad värld där det enskilda subjektet kämpar för sin plats, frihet och existens. Den du är ifrågasätter olika tankesystem som kringgärdar våra liv, men inte med anspråket att finna ett uttömmande svar, utan snarare för att visa att det i själva frågandet finns en mening.

‍

‍