"Pappagruppen" - tankeväckande om papparollen

Den nystartade scenkonstgruppen Pompom Produktion är tillbaka med en ny föreställning. I en fabrikslokal i Gamlestan sätter de nu upp “Pappagruppen”, en föreställning som utforskar hur bilden av pappan snabbt har förändrats under bara en generation. Björn Sandmark har sett.  

När jag blev pappa för 35 år sedan, därtill i det konservativa Bayern, fick man leta länge för att hitta andra pappor som tog hand om sina småbarn. Till slut hittade min hustru en så kallad ”Krabbel-Gruppe”, (krypgrupp) för barn som ännu inte hade lärt sig gå. Hon gick dit och uppmuntrade mig att gå dit själv också, vilket jag gjorde tillsammans med min dotter, som väl var en åtta-nio månader vid den tidpunkten. 

När jag kom dit möttes jag av fyra kvinnor som undrade vad jag gjorde där och jag förklarade att jag ville vara med på träffen med min dotter. Efter att de hade kontrollerat att jag inte var där för att kräva med mig något barn som jag var inblandad i en vårdnadstvist med, fick jag komma in. Medskicket var tydligt: ”Vi tänker inte ta hand om barnet”. ”Det behövs inte”, svarade jag, och efter en stund såg de att även jag som pappa kunde hantera situationen. Då blev det mycket lugnare i rummet.

En anekdot som känns ganska långt borta, inte minst idag när ”Pappagrupper” formligen har exploderat, ofta gäller samtalen manlighet och faderskap. Även på teaterscenerna görs uppsättningar som problematiserar de här frågorna. I spetsen kanske man kan säga att Alexandra Pascalidou gått med sin pjäs ”Papporna” som hade premiär på Dramaten i våras och som bygger på hennes reportagebok ”Var är papporna?”

Nu har turen kommit till Göteborg och frigruppen Pompom Produktion som har den uttalade ambitionen att inte bara spela teater utan också dela upplevelsen med publiken under föreställningen och det börjar direkt när man kommer in i ett sidorum på teaterhuset på Textilgatan i Gamlestaden.

Där härskar ett gemytligt kaos och stolar står utspridda, folk går omkring och pratar. Vid sjutiden tar Sven Boräng ordet och med hjälp av de båda andra medverkande skådespelarna Ulf Rönnerstrand och Malin Molin styr man upp det hela och skapar en ring av stolarna och publiken sitter nu redo för samtal. Det blir också lite gemensamma övningar och alla får som uppgift att skriva ner en fråga till sin pappa, oavsett om han är i livet eller inte. Lapparna tar var och en hand om sedan och man behöver inte läsa upp dem.

Utgångspunkten för den här pappagruppen är att ”Sven” drabbas av en postnatal depression efter att ha blivit pappa och han läser högt ur sin journal om eländet. För att komma vidare startar han en pappagrupp för att träffa andra pappor och utbyta erfarenheter. Tidsperspektiven förskjuts ibland och rätt som det är håller han tal på sin dotters jämna födelsedag, kanske 20 årsdagen, sedan är han tillbaka igen i problemet med att hans tioåriga dotter ”Harriet” inte vill följa med till hans Alzheimersjuka pappa. Frågan den utökade pappagruppen måste ta ställning till är om han ska tvinga Harriet att följa med eller om hon ska få bestämma själv. Själv förespråkar han att hon ska få bestämma själv men ifrågasätts då starkt av den andra pappan ”Ulf” och konflikten eskalerar med en utdragen brottningsmatch där ”Sven” klär om ”Ulf ”med en – ja just det – rutig flanellskjorta och hans egen ljusbruna väst.

Det är fascinerande hur man lyckas hålla spänningen vid liv genom hela föreställningen utan att man ett ögonblick kan gissa sig till vad som ska hända härnäst och upplösningen ska jag kanske inte avslöja här – gå hellre och se denna tankeväckande uppsättning – men jag kan avslöja att tioåriga ”Harriet” tar över helt till slut och charmar publiken på ett häpnadsväckande vis.

Det är sannolikt inte så många pappagrupper som når dessa höjder av absurda konflikter och bisarra samtal, men det är något väldigt träffande i att vända på händelseförlopp och diskurs på detta vis, så att de underliggande tankarna, drifterna och destruktiviteten i stället blir det man ser framför att man daskar handflator mot varandra och pladdrar på med sociala klichéer.

Generellt är det förstås bra att mansrollen nu allt oftare har utvecklats från att vara fåordig familjeförsörjare till en kommunikativ pappa och partner, men det går nog inte att komma ifrån att det tar längre tid än en generation för att komma ut på andra sidan.

När jag lämnar teatern plockar jag upp min lapp som jag skrev i början av föreställningen till min pappa och läser den igen. Där står det: ”Vet Du om att Du har blivit morfarsfar?”

_____

Pompom Produktion 
Gamlestans fabriker, Textilgatan 14
Göteborg

På scenen i denna uppsättning:
Sven Boräng
Malin Molin
Ulf Rönnerstrand
Harriet Rönnerstrand
Produktion: Pompom Produktion
Pressfoto: Niklas Holmberg
Bild 2: Björn Sandmark