Oväntat och sinnrikt i "Rathaus" på Konträr

Ovanliga, modiga och riskfyllda sätt att ställa frågor i "Rathaus" på Konträr. Björn Sandmark ser en föreställning som genom sin form gör publiken delaktig. ‍

Dagen efter att jag såg ”Misantropen” på Dramaten – en satir över wokesamhället och dess politiskt korrekta HR-ideologiserande – hamnade jag på Konträr och såg en annan typ av satirisk teater, dessutom nyskriven, apropå teaterdebatten om bristen på nyskrivet, av dramatikern och regissören Freja Hallberg. Det känns som en ganska stor klyfta i teaterstockholm. Å ena sidan nationalteatern Dramaten som jobbar med en klassiker, om än med lösa tyglar, å andra sidan en frigrupp med höga konstnärliga mål som innan insläpp stolt berättar att man för närvarande har lyckats få ihop till lokalens hyra med hjälp av engagerade besökares prenumerationer. Den konstnärliga höjden bevarar man på båda teatrarna, förstås på olika sätt, men det är ändå imponerande.

”Rathaus” är en uppsättning som spelas på tyska med engelsk undertext och är tänkt att turnera utomlands. När man kommer in i scenrummet, som vanligtvis är en blackbox i mindre format, ställs man inför den första motsättningen. Man ser en övervåning, ett kontor med två personer som sitter med ryggen mot publiken, fördjupade i excelark på datorn, några rutor rödmarkerade, utan någon som helst publikkontakt. Den vanligaste kritiken mot ”tittskåps-teatrar” är att publiken sitter i salongen och tittar uppåt mot scenen. Här äger detta rum med råge, en sorts markering? Kanske, men skälet avslöjas i andra akten. Kanske är det en kombination av provokation och pragmatik.

Det känns provocerande att de båda skådespelarna Elax (Ella Schartner) och Alle (Alexander de Sousa, inlånad från just Dramaten) fortsätter att sitta med ryggen mot publiken, svarar i telefon ibland, överraskande nog gamla telefonlurar, och utbyter några tankar, skriver på något avtal, diskuterar fikapauser och bonusresor. Jag antar att titeln Rathaus, på svenska rådhus eller stadshus, syftar på att det handlar om någon typ av offentlig förvaltning. Eller snarare en sorts svart satir av en sådan.

Utan att preciseras skymtar stora världsproblem fram; pandemin, antibiotikaresistensen och just det, medarbetarenkäten förstås, kanske inget världsproblem, men en del av den formaliserade värld som står under hårt tryck i offentlig verksamhet. Intressant att frågan iscensätts både på Dramaten och Konträr just nu.

Exakt vad det är som denna myndighet egentligen sysslar med framgår inte, men det är något under ytan, eller snarare under kontoret, som är hotfullt. Trots detta hinner Elax även ha ett utvecklingssamtal med barnet Max lärare via Teams. Utvecklingssamtalet avslutas bara genom att stängas av, inget tack för mötet eller någon annan hälsning. Bara loggas ut. Sedan reser sig både Elax och Alle och går nerför trappan och öppnar källarlokalen, som visar sig vara en blodnerstänkt operationssal. Utan vidare förklaringar byter de om till medicinska personalkläder och börjar städa rummet. Blodet kletar fast på golvet och är svårt att få bort. Hela andra akten handlar om denna städprocess och när allt är rent och fint är föreställningen slut.

Det märkliga och intressanta som händer i rummet är att publiken inte informeras alls, eller förstår vad som händer. Det leder till att man på något märkligt vis blir delaktig, mer delaktig än om man hade fått en berättelse att följa. Det blir en provokation som skapar en spänning i rummet som är svår att hantera. När det saknas ord och dialog, eller för den delen en dramaturgi som reglerar händelseutvecklingen, skapas istället en mental dialog; om vad det är som hänt, eller vad som fortsatt händer, ansvaret läggs hos publiken på ett ovanligt och delvis fascinerande vis.

Frågorna som inställer sig är: Vad gör vi här överhuvudtaget? Hur ska vi förstå vår egen roll i samhället och livet? Vart är vi på väg? Vad är ens en individ i ett system som redan tagit över och som inte längre är påverkbart?

Freja Hallbergs sätt att ställa de här frågorna i texten, utan att egentligen ställa dem, är ett ovanligt, modigt och riskfyllt sätt att göra det. Resultatet blir en stark föreställning som väcker fler frågor än den besvarar och det är oväntat, sinnrikt och mycket speciellt. Och vems blod var det som städades upp där, i operationssalen?

‍