Örjan Anderssons version av “Ett drömspel” är ett ovanligt lyckat samspel mellan teater och dans

Åke Östergren besöker Folkteatern och ser “Ett Drömspel” i regi av Örjan Andersson. Han tar del av ännu en lyckad dekonstruktion av Andersson, som gör Strindbergs klassiker rättvisa trots sin moderniserade form.

Guden Indras dotter – kallad Agnes – nedstiger på ett moln till jorden för att besöka människorna. Besöket artar sig till en studieresa i människans livsvillkor. Persongalleriet som i en drömsk ström defilerar förbi är rikt. Agnes (Anna Lundström) råkar människor från samhällets alla skikt och hörn. För att ytterligare lära känna människolivet gifter sig Agnes med en advokat (Emilia Roosman), skaffar familj och genomlever de vedermödor som ofrånkomligen följer livet som äkta makar. Överallt möter Agnes olycka och misär; möter hon ensamt lyckan är det för att olyckan ännu inte hunnit infinna sig. Ty så är det att vara människa.

Precis som i Örjan Anderssons hyllade uppsättning av Hamlet på Folkteatern år 2017, samarbetar han även här med scenografen Chrisander Brun och kompositören Franz Edvard Cedrins. Scenografin är till synes anspråkslös. Från Strindbergs ursprungliga myckna till Bruns minimala. Rummet är enkelt, ljust och klätt med heltäckningsmatta längs golv och väggar, senare utvidgat genom att fonden höjs upp och ger rummet djup. Mattan dämpar ensemblens rörelser och bidrar till ett inte sällan förvillande mjukt anslag. Rummet förblir sig likt – det är ljuset som skiftar och scenrummet blir ett annat. Från svavelgult till stormhattsblått och stockrosrosa. Sammantaget är Christoffer Lloyds ljusdesign och Bruns scenografi stundtals tjusande vacker. Med Cedrins inkännande kompositioner och Jenny Nordbergs lekfulla kostym blir stämningen i all sin mångtydighet total.

Samspelet mellan dans och teater är ovanligt lyckat i Örjan Anderssons Ett drömspel. Kanske för att dansen bidrar med en egenartad energi som passar pjäsens drömtillstånd väl. Drömmens laglöshet får i dansen en representation som tycks självfallen. Ensemblen smälter samman, klyvs, fördubblas, flyter ut, utan att det upplevs minsta krystat. Själva rörelsen blir vad som håller samman det löst sammansatta händelseförloppet. I samspel med ett moderniserat manus blir det ofta skrämmande, ibland påträngande, inte sällan väldigt underhållande. Det är lustigt och publiken lockas till skratt och igenkännande hummanden. Inte minst under scenen mellan Agnes och advokaten, som inklämda i ett närmast minimalt “rum“ – ett slags odlingslåda – samtalar om deras allt mer konfliktdrabbade samliv. Samtidigt ser vi hembiträdet Kristin (Tukuya Fujisawa), som får i uppgift att tejpa igen där det drar i huset, börja tejpa sig själv i en akrobatisk, tilltrasslad koreografi. En kongenial illustration av hur det kan vara att försöka reda ut tvåsamheten i parrelationer.

Den som önskar se Strindbergs drömspel kan dock bli trumpen. Ingen fyrväppling, roller är ombytta, scener borttagna eller ändrade, refrängen “Det är synd om människorna” är väck, inget slott – dans! Men drömmens logiska saltomortaler och eteriska upplevelser genomsyrar fortfarande föreställningen. Och det är fortfarande synd om människan. Vid sidan av allt nytt är det onekligen en sannskyldig tillbakagång till ambitionen i Strindbergs berömda förord. Örjan Anderssons dansanta uppsättning av Ett drömspel gör ursprunget rättvisa. Med bravur.

...

Ett drömspel spelas fram till 8 november på Folkteatern.

Foto: Mats Becker