Öm samtidsteater om flykt i “Kabul Sthlm Paris”

På Konsthallen Blå stället i Angered ser Åke Östergren kreativ och öm samtidsteater i Johanna Larssons uppsättning av nyskrivna “Kabul Sthlm Paris”.

Bland de många ensamkommande afghaner som anlände till Sverige under flyktingkrisen 2015 kom många, efter att ha fått avslag från Migrationsverket, att resa vidare till Frankrike och Paris. Föreställningen “Kabul Sthlm Paris” på Konsthallen Blå stället i Angered berättar deras historia. För manus står Kristian Hallberg och Angereds Teaters konstnärliga ledare Johanna Larsson regisserar. Föreställningen är framtagen som ett kollektivt arbete. Hallbergs manus kretsar kring möten med afghaner i Paris med anknytning till Sverige, men vidareutvecklat och färdigställt under en teaterkurs för unga vuxna från Afghanistan på Angereds Teater under 2023. 

Inne i konsthallens valvrum placerar vi oss på stolar i form av en rektangel. I mitten av spelytan står ett bord med kaffe, te och kakor och vi informeras om att vi är välkomna att ta vad vi önskar. Stämningen är varm och uppsluppen. När salen stillnar projiceras en fråga på väggen bakom vardera långsida. Svaret dröjer en stund men kommer mitt ibland oss, från en stolsgranne eller någon alldeles intill. Gränsen mellan skådespelare och publik är minsta möjliga. Det följer fler frågor och en efter en träder deltagarna fram. Därefter spelas regelrätta scener upp, alla med anknytning till flyktingens prekära situation av att befinna sig i limbo. Deras öde ligger i händerna på svenska och franska myndigheter. Vi möter bland andra Alireza som nekats asyl i Sverige och väntar på nya besked i Frankrike, där ett påfrestande mellanförskap uppstår. Situationen är mentalt utmattande och när Alireza slutligen får besked att han får stanna i Frankrike, vill han sova i dagar. Osäkerheten och oron föregås inte sällan av mötet med djup misstänksamhet från myndigheter, inte minst den svenska, som när Majid frågas ut om sin konvertering till kristendomen. Handläggaren nagelfar varje liten detalj, som om allt endast handlade om datum och siffror, inte oron i bröstet eller situationens faktiska omständigheter. 

Föreställningen belyser å ena sidan hur den asylsökandes tillvaro mellan “ja eller nej” är strängt villkorad och definieras av oro, risk och väntan. Evighetslång väntan på samtal och besked kring vilken ödesgemenskap man ska komma att tillhöra. En försumbar prick i registret och du åker ut. Detsamma händer om du är för gammal – och din ålder finns det alltid sätt att ta reda på. Dublinhotet: Uppdagas det i Sverige att du varit i kontakt med ett annat lands myndigheter innan du kom hit, skickas du prompt tillbaka sånär oavsett grad av etablering. Processen ger intryck av att närmast röra sig om ett rent lotteri kring vem som får stanna. Å andra sidan träder individerna bakom statistiken och tablåerna fram. Unga människor som vägrar att bli reducerade till siffror eller ihopfösta till en homogen grupp. Unga människor som vill börja ett nytt liv, med nya förutsättningar, på en ny plats. Den svenska musiken blir en väg in i gemenskap genom kultur. Ensemblen berättar hur de faller för Ted Gärdestad och Cornelis Vreeswijks sånger. Vreeswijk skänker hopp och en känsla av identifikation, vår nationalklenod som aldrig blev svensk medborgare.“Vi är språk, vi är kropp, vi är siffror, vi är du” sjunger ensemblen i ring och med ryggen mot publiken. En refräng svår att nynna, rent omöjlig att värja sig mot.

Ensemblen består av unga vuxna från Afghanistan som själva har erfarenhet av asylprocess: Abo Wejdan, Alireza Masomi (Haydar), Farhad Mohammadi, Farid Tajik, Gabriel Ibrahimi och Javid Davoudi. Från Angereds teater medverkar Elin Bornell, Alexandro Soltani och Otto Båth. Föreställningen återspeglar ett ömt kollektivt arbete. Att en del av ensemblen är amatörskådespelare är ovidkommande och all eventuell amatörmässighet försvinner i skuggan av autenticitet och genuin närvaro. Johanna Larssons regi, Linda Wallgrens scenografi och Fredrika Byman Mobergs koreografi har utnyttjat scenrummet till fullo och trots dess ringa utrymme har teamet funnit kreativa lösningar för att inte bli statiskt. Modern teknik i form av hörlurar och projektioner berikar och varierar upplevelsen. Film, ljud, ljus- och videoteknik står Alireza Naghavi, Martin Fremling och Jenny Waltersson Fogelberg för. “Kabul Sthlm Paris” är konstnärligt och lekfullt utmejslad samtidsteater. Att den är kronan och resultatet av en teaterkurs gör den än mer värd beröm. 

Och det känns i bröstet. Även om jag vet att Sverige tar ett stort ansvar, är generöst och fullt med eldsjälar av alla dess slag och i alla dess vrår, skäms jag i egenskap av samhällsmedborgare. Vår öppna famn blev ett nålsöga; vår humanism en räknemaskin. Teater med flykt som tema av det slag du möter i “Kabul Sthlm Paris” såväl skärskådar samhällsapparaten som belyser enskilda öden och individer i en värld präglad av osäkerhet. Avståndet mellan jag och du, vi och dem krymper. Teater av och om migranten är ett fält som har all anledning att fortsätta växa och bör locka publik och utövare från alla håll. Ty människors behov av att lämna sitt hem, ges skydd och få möjlighet att bli hemmastadda på en ny plats kommer inte att minska i framtiden. Vi måste ständigt vara beredda på att ta emot folk på ett smidigt och rättvist sätt. Det är och förblir en av vår tids stora och utmärkande uppgifter som samhälle. I strävan efter att få det att funka har teatern en självklar funktion: Som en plats för att skapa plats.

___

"Kabul Sthlm Paris" spelas till och med den 31 januari på Konsthallen Blå stället i Angered.

Pressbild: Nadim Elazzeh

I slutmomentet av föreställningen förvandlas scenen till en utställning över innehållet. Utställningen går att besöka dagtid på Konsthallen Blå stället.