Om ensamhet och att vara fånge i sin egen värld när GDT gör Kafka

Om ensamhet och att vara fånge i sin egen värld. Björn Sandmark har sett “Två små vita bollar av celluloid med blå ränder” och konstaterar att Göteborgs Dramatiska Teater har levererat ännu en gång. 

En av de mest speciella sakerna med Franz Kafkas litterära verk är att han bara publicerade några få, kortare, texter och fragment, inga romaner. Han fick aldrig veta vilken enorm påverkan hans verk skulle få, inte bara i hemlandet utan i världen. Han räknas fortfarande som en av den tyskspråkiga litteraturens viktigaste författare under 1900-talet. Hans främsta verk; Processen, Slottet och Amerika publicerades efter hans död och efter att ha redigerats av hans vän författaren Max Brod.

I år, 2025, har översättningen av hans samlade verk i 19 band översatts till svenska av Hans Blomqvist tillsammans med Erik Ågren, ett arbete som pågått sedan 2001. Det är en tillgång för Göteborg, och inte minst för Göteborgs Dramatiska Teater, att ha Hans Blomqvist med i teaterns arbete. Man har spelat Kafka flera gånger. Den första jag kan hitta är ”Boet” 2012, sedan ”Sokrates död” och ”Kafka och dockan”. Alla i Blomqvists översättning och inte sällan med honom som regissör: Nu är det Kafkas “Blumfeld - en gammal ungkarl” som stått i fokus och som i Blomqvists översättning och regi döpts till ”Två små vita bollar av celluloid med blå ränder”. 

Jesper Lundaahls scenografi är helt vit: Bord, stolar, säng, garderob. Teaterns svarta rum, en mindre blackbox med knappt femtio platser ramar in. Ut kommer en elegant Erik Åkerlind i elegant rock, hatt, kostym med väst och slips, designad av Agnes Gry, som den äldre, men ännu vid linnefabriken, yrkesmässigt aktive Blumfeld. Han är kanske äldre, säger sig vara trött och pratar för sig själv i sin ensamhet, men Åkerlunds energi på scenen är det inget fel på. Han avhandlar i rask takt hembiträdets förtjänster och brister, människors relation till husdjur, främst hundar, som kanske i någon mån kan dämpa ensamheten, och återberättar historien om de två bortskämda lärlingarna på fabriken och konstaterar att han nog är ”den siste företrädaren för den gamla ordningen”.

Men det är under ytan det verkliga händelseförloppet äger rum. Plötsligt studsar de in i rummet, man ser dem inte, men hör dem. De vita celluloidbollarna med blå ränder. Det är helt logiskt att man inte ser dem, för de finns nog bara i Blumfelds inre. Bollarna är en sorts metaforer för den avgrundsdjupa ångesten som blir ännu tydligare när han lägger sig för att sova, i en randig pyjamas som ser ut som en fängelsedräkt. Och ja, Blumfeld är fånge i sin egen inre värld och vet inte hur han ska ta sig ut. När hembiträdet ringer på dörren på morgonen avvisar han henne och ångrar sig när han kommer att tänka på att han nu måste dricka kallt kaffe. Åkerlinds energirika spel understryker de starka kasten mellan självgodhet och avgrundsångest. Blumfeld blir en tydlig företrädare för en viss typ av ensamma och ofta förbittrade män som framlever sina dagar i en värld utan verkliga relationer med andra och som därmed kliver in i en sorts skuggvärld, där de förtvivlat håller fast vid drömmen att styra sina liv.

Den dryga timme som föreställningen varar inrymmer de flesta mentala faser som ensamheten genererar alldeles av sig själv. Blomqvists Kafka-baserade text och distinkta regi ger förutsättningarna för att Erik Åkerlind ska kunna ta ut svängarna som han vill. Deras samarbete under åren har gång på gång visat sig leda långt. Göteborgs Dramatiska Teater har levererat ännu en gång.

‍