Nycirkus och nyförälskelse med Kompani Giraff

Linda Brelin har efter många misslyckade försök äntligen lyckats möta sin stora crush: Föreställningen Moln.

Jag och Moln har en lång historia av olycklig kärlek. Ända sedan jag såg den rosaskimrande trailern har jag känt att jag och Moln, vi kan nog ha något. Men sen har vi ständigt missat varandra. Jag har varit i en stad. Moln i en annan. Jag har undrat “varför så flyktig, Moln?”. Jag har klagat “åh det är så dålig tajming”. Och sakta började jag ge upp hoppet om att vi någonsin skulle få träffas. Men så plötsligt. En möjlighet uppenbarade sig: Moln skulle spela för skolklasser i Falkenberg. Så i ett slags sista desperat försök att ta reda på vad det egentligen var mellan mig och Moln hoppade jag på Öresundståget en timme söderut för att ta reda på om det var true love, eller bara en förälskelse som blivit förstorad likt den omöjliga kärlekens berättelse.

Så varför denna crush på en föreställning jag aldrig sett? Jo. Moln är nycirkus (!), har ett manus skapat av Stina Oscarson (!), musik av b la Jonathan Johansson (!) och den är baserad på dikter av Karin Boye (!). Det kanske förklarar varför tanken på Moln fått mitt hjärta att bulta lite extra.

Så hur gick det då för oss?

Vi möttes i Falkhallen i ett vitt scenrum med små lysande modellhus och höga blomsterstjälksformationer i Mio min Mio-romantisk lyktstolpsestetik. Där rörde sig fyra akrobater (Axel Ahl, Benjamin Beaujard, Elaine Briant och Sara Runsten) sömlöst mellan koreografi och emotion; spirande, nyfiket och undrande. Sårbarhet blandades med hotfullhet i ett poetiskt och lekfullt utforskande av övergångsfasen mellan barndom och tonår. Det klättrades på stolparna, balanserades på de små hustaken, det skapades gungor att svingas i och skor kastades och knöts ihop. Allt inramat av pastelliga toner varsamt ljussatta av Sofie Gynning. Poppigheten hos Jonathan Johansson och David Lindvalls melodier mötte harmoniskt diktfragment och koreografi utan konkurrens. En cirkus-dans-konsert-hybrid för såväl tonårs- som vuxenhjärtat.

Och Moln var som en varm och ljuv sommarvind som vaggade mig in i en kärlek som kändes både vilsam och trygg. En hand att hålla i mörkret, en axel att vila kinden mot och som någon som modigt vågar möta ens blick. Det var inte den passionerade kärlekens föreställning, utan den försiktigt nyförälskades verk. Det som spirar och bubblar inunder, med känslan att något kan bli alldeles alldeles underbart men är så skört att det närsom kan brista. Så där satt jag, mjukt tagen av att äntligen få möta min crush som till och med fick ett helt rum av gymnasieungdomar att sitta helt tyst förutom vid några häpnade inandningar. Det var nykärlek när den är som vackrast och sprödast.

Moln ska flyga vidare genom landet så kanske behöver du likt jag jaga detta lilla storverk för att få se det. Men om du inte redan blivit omfamnad av Moln hoppas jag det händer dig snart. Annars är jag övertygad om att Kompani Giraff kommer skapa fler verk som får våra hjärtan att bulta.