Nutiden vinner i Odysséen på Folkteatern

Samtidens krig och katastrofer uppstår som angelägen poesi i Folkteaterns uppsättning av "Odysséen", men för den som inte är bekant med urberättelsen blir det svårt att hänga med.

På Folkteaterns stora scen spelas just nu uppsättningen av Roland Schimmelpfennigs pjäs “Odysséen”, en nyskriven remake på Homeros uråldriga berättelse. För den som inte är bekant med detta grekiska epos är ploten ungefär den här: hjälten Odysseus ska efter sina tio år i det trojanska kriget bege sig hem igen till ön Ithaka. Men efter att ha förargat havsguden Poseidon blir färden svår. På den tio år stormande irrfärden hem till Grekland möter Odysseus och hans män cykloper, sirener och lotofager, allt medan hustrun Penelope går hemma och väntar på återkomsten med sinande hopp. I Schimmelpfennigs version är Penelope och hennes längtan dock i fokus, medan Odysseus öde berättas mer fragmentariskt och slår an i samtida frågor om flykt och migration. 

Dramat utspelar sig i en slags avskalad vänthall med en varuautomat, ett par stolar och ett inglasat rökrum. Här rör sig ensemblen i tristessens vakuum och berättar historien som i ett körverk utan fasta roller. Texten är skriven som ett enda långt återberättande i tredje person och det gäller att ha fokus som publik i det ändlösa flödet av ord. Nedslagen i centrala delar av grundberättelsen tillsammans med de nutida referenserna bildar ett slags lapptäcke som sammantaget verkar vilja berätta något om människans sökande efter hem och tillhörighet. ”Det borde vara en grundläggande rättighet att bowla på lördagar” och andra trivialiteter blandas med allvarligare stråkar, som att det borde vara en rättighet att vakna med torra fötter på land. I dessa bitar uppstår föreställningens poesi som stundom engagerar. Både ensemblen och regissören Martin Rosengardten gör ett hästjobb med att få denna oändliga passiva sats till pjäs att väckas till liv. Ofta är det roligt men som helhet blir det snudd på långrandigt. 

Att kunna sin “Odysséen” från pärm till pärm (vilket jag själv inte gör mig skyldig till) underlättar nog för att ge mening till många passager. Det får mig att fundera över tendensen och faiblessen att förnya klassiker, som inte allra minst Folkteatern verkar ha (Jane Eyre, Moderna Tider, Misantroperna…). Skälet till att det görs har säkert både ekonomiska och mytologiska orsaker. Att ta sig an kassakon Romeo och Julia är måhända mer populärt än att göra än ny random story om förbjuden kärlek (även om det nu gick väldigt bra för Twilight), och dessutom är klassikern en slags kulturell myt som vi gemensamt äger - en slags urberättelse som återkommer i olika skepnader århundrade efter århundrade. Det klassiska dramat är tacksamt eftersom att det ofta är högt spel på liv och död, och vad mer kan man begära? Jo, lite nutida influenser om man skulle fråga Schimmelpfennig, eftersom att dagens människa har svårt att känna koppling till Poseidon som härskare om det inte gäller han på avenyn. Men ibland tåls det kanske att tänkas på om den klassiska ramen hjälper eller stjälper. Det grekiska eposet och referenserna till nutida krig och katastrofer liksom tävlar om angelägenhetsgrad och här vinner vad som ligger oss närmast. Homeros "Odysséen" framstår här nästan som ett alibi för att ge bäring till en annan mer akut berättelse.

Bär gör dock ensemblens enträgna energi pjäsen igenom. När ridån går ner är den stora behållningen för kvällen Lena B Nilssons makalösa skådespelarinsats i synnerhet. Satt jag i nån mäktig kommitté skulle jag utnämna henne till Sveriges svar på Meryl Streep och ge henne en stjärna i hall of fame, men nu nöjer jag mig med att till syvende och sist tipsa er om att se Odysséen bara för att åtnjuta hennes otroliga hantverk.