"Norma Jeane Baker av Troja" på Folkteatern

Björn Sandmark har sett Olof Runstens uppsättning av “Norma Jeane Baker av Troja” på Folkteatern, en komplex och sevärd “traumedy”. 

Det första vi ser på scenen när Folkteatern öppnar ”Norma Jeane Baker av Troja” är röken, som stiger upp mot taket. Röken som egentligen är en central symbol i Euripides drama ”Helena”, det som kallas ”eidolon” och som kommer från en äldre variant av dramat skrivet av den lyriske diktaren Stesichoros på 600-talet f.kr. Hera, äktenskapets gudinna på Olympen,  skapade i den pjäsen detta luftiga och rökiga spöke som en bild av Helena, och som var den Helena som Paris tvingade med till Troja. Den enleveringen utlöste det trojanska kriget som är ett av de mest omskrivna krigen, ja kanske händelsen överhuvudtaget, i det antika Grekland. Men enligt Euripides hamnade den äkta Helena istället i Egypten i 17 år, innan hennes krigströtta och utblottade make Menelaos kom dit och till slut återförenades med henne. En tragedi som slutade lyckligt, Folkteatern kallar föreställningen en traumedy i programmet.

Och Anne Carson, som skrivit pjäsen, stannar ju inte vid Helena, även om hon använder ”eidolon” i sin pjäs. Fokus är istället på Norma Jean, senare känd som Marilyn Monroe, en av 1900-talets mest uppmärksammade amerikanska kvinnliga skådespelare. Varför då? Vad har hon och Helena för likheter? Fler än man skulle kunna tro vill jag säga. Det Anne Carson vill åt med sin pjäs är att visa hur kvinnor använts i olika skeden genom historien, i krig och internationella konflikter. Som en sorts handelsvara när en krigshetsande och egocentrisk manlighet ska ta över världen. 

Ur det perspektivet har väl inte denna föreställning kunna komma lämpligare med tanke på världsläget. Galna män startar eller vill starta krig för att själva hamna i centrum för världens uppmärksamhet och dessutom tjäna snabba pengar. Det är nästan ett ödets ironi att Putin, mullorna i Iran och på senare tid även the President of the United States just nu för ett hybridkrig, och på vissa håll verkligt krig, om herraväldet. Och att Europa ensamt står där med starka kvinnliga ledare som Ursula von der Leyen och Kaja Kallas. Det är nästan så att man tror att det är skälet till den nya amerikansk-ryska samverkan i en uppdelning av jorden i intressesfärer, för att ge de europeiska kvinnorna på tafsen. Den ytterst kompetenta europeiska ledningen tas inte på allvar, utan bemöts som hysteriska fruntimmer. Intet är nytt under solen.

In på scenen kommer Norma Jeane Baker, det går inte att ta fel. Nina Jeppsson, i en svart, krusad balklänning inte bara ser ut som Marilyn Monroe, som Norma Jeanes ”eidolon” kom att heta, utan som tar plats på scenen på samma sätt, med hundraprocentig närvaro och en blick som spänner tag i oss alla i salongen. Hon presenterar problemet redan i prologen. Män vill ha krig och kvinnor blir oftast offren. Hon tar sin man Arthur Miller som exempel:

”Min gode make Arthur,
kung av Sparta och New York,
den hedervärde, gammalmodige Arthur,
som ledde en armé till Troja för att vinna mig tillbaka.
Jag är trots allt hans dyraste ägodel – grekerna
värderar kvinnor lägre än rent guld
men litet högre än oxar, får eller getter –
men Arthur är också,
och det är viktigare,
en man som tror på krig.”

Hon sätter sig sedan på en kudde och plockar fram stickningen och börjar sticka.

Därefter blir det svart och när ljuset går på igen står en namnlös soldat där, gestaltad av Josephine Kylén Collins. Soldaten har en svettig och blodig uniform och hens uppgift är att genomföra nio lektioner om kriget. I fonden lyser ett grekiskt ord i taget, som sammanfattar varje lektions tema. Där kommer i följande ordning; ”Eidolos (bilden)”, ”sår”, ”att ta”, ”slaveri”, ”konkubin”, ”bedrägeri”, ”barbarisk”, ”tillfälle” och till slut ”någon”. Med lite fantasi räcker det nästan för att gissa sig till vilka faser i kriget soldaten går igenom.

Sedan växlar Norma Jeane och soldaten med en scen i taget. I början kortare, med svart paus innan bytet, efter hand uppträder de också tillsammans. Föreställningen kallas som sagt traumedy, men saknar egentligen helt dramaturgi. Scenerna flyter ihop på ett mycket vackert vis, men det är snarare något så ovanligt som en oändligt vacker poetisering av den universella könskampen mellan män och kvinnor. 

Så här låter soldaten under den första lektionen:

”För att få folk att tro att en kopia är originalet självt får
man manipulera situationens ”optik”. Kan man hantera
optiken skickligt åstadkommer man en alternativ
version av fakta, som sedan står bredvid dessa fakta likt
ett moln i gestalt av en kvinna eller en makalös Hollywood-stjärna
i stället för en pinuppa från Los Angeles
med råttfärgat hår.”

Även här ligger Anne Carson i framkant, pjäsen hade premiär 2019. Den rök- och drömvision Helena i Troja, sätter fram hos Norma Jeane på scenen, har med Carsons text här stora likheter med andra moln, som ICloud och den nya tekniken att skapa AI-genererade fejkbilder, filmer och hybridkrigssanningar. Carsons växling över ett par tusen år mellan Helena och Norma Jeane framstår som högaktuell med tanke på att vi inom snar framtid kommer att kunna bekanta oss med dem som AI-vänner i en värld som redan ”de gamla grekerna” kunde ana sig till, men utan att veta hur det skulle ske.

Med ”Norma Jeane Baker av Troja” har Ann Carson givit oss en hel del att fundera på. Folkteatern och föreställningens regissör Olof Runsten och det tekniska och konstnärliga teamet ställer frågorna på ett skickligt och effektivt vis medan skådespelarna Nina Jeppsson och Josephine Kylén Collins gestaltar denna poetiska text och iscensättning med en energi som är ytterst ovanlig och helt förtrollande.

För den intresserade tror jag det är viktigt att man förbereder sig ganska väl och läser på ordentligt innan man ser föreställningen. Nivån är onekligen komplex, utan förberedelser kan man missa viktiga poänger. Men se den!

___

 “Norma Jeane Baker av Troja” har vid publiceringen slutat spela på Folkteatern, men går att se senare i vår på Turteatern i Stockholm. 

Av Anne Carson
Regi: Olof Runsten
Översättning av Lars-Håkan Svensson
Medverkande: Nina Jeppsson, Josephine Kylén Collins
Scenografi och kostym: Tove Dreiman
Ljus och videodesign: Christoffer Lloyd
Komposition och ljuddesign: Andreas Huumonen
Maskdesign: Emma Eastop
Produktion: Dramageddon
Foto: Ekaterina Lukoshkova

Producerad genom samarbeten med Skogen, Dramalogen, Turteatern, Inkonst och Folkteatern i Göteborg