Har vi blivit immuna mot Nordic crime?

Vad händer när man låter kända TV-poliser gestalta verkliga kriminalfall på scen? Inte särskilt mycket, visar det sig. Märta Jungerfelt har sett Nordic crime på Dramaten.

Samtidens frosseri av nordic noir och true crime är vad som tycks ha gett Mattias Andersson idén att låta fenomenet ta plats på sin egen nationalscen. Som så ofta i Anderssons regi blir det ett möte mellan verklighet och fiktion när kända TV-poliser, alla från Dramatens egen ensemble, får autentiska brottstycken i sina händer.

Allt utspelar sig på en polisstation signerad scenografen Ulla Kassius. Ett kommunalt mötesbord, en kaffemaskin men så också en stage:ad platsundersökning som stundtals får agera spelplan. Pjäsen inleds i poliskårens mötesrum och den är som vi känner den: det gnabbas om att röka inomhus, tjatas om vems tur det är att köpa mjölk och om vem som ska göra vad. Det blir småskojigt med de igenkännbara flosklerna från TV-deckarna, referenserna duggar titt som tätt.

Vad som följer är en slags morgonrapportering av nya fall som kommer in till stationen. En efter en läser de rätt och slätt upp förundersökningsprotokoll av verkliga brottsfall, makabra våldsbrott alla tre. Sedan turas de om att gestalta dessa förhör poliserna emellan. De klanderfria skådespelarprestationerna förflyttar oss i tid och rum till förhörsrummen och ger kropp till de misstänkta förövarna.

Precis som i Anderssons tidigare uppsättningar Brott och straff och Vi som fick leva om våra liv återser vi här teman om skuld och existentiella frågor om godhet och ondska. Jakob Eklund är briljant i sin roll som den ångestfyllde polisen Stig, han som ältar hur han haft ihjäl ett rådjur och önskar han skulle fötts lika renhjärtad som sin mor. Stundom går också ljuset upp över oss i publiken, ett grepp som tydligt talar för att vi ska få syn på oss själva. Vad är vi kapabla till och vad bor inom oss?

Trots uppviglandet till självrannsakan och allt våld som återges är det sällan som det bränns i Nordic crime. Här blir det läge att självkritiskt fråga sig om alla saftiga rättegångspoddar och köttiga mordscener gjort en immun mot vanlig hederlig misär? Tror inte det, men i en tid där frågan om lag och ordning är så starkt politiserad är det nästan märkligt hur den dokumentära teatern här skapar distans till verkligheten.

Det är nästan som om föreställningens premiss med TV-poliserna ihop med det autentiska står i vägen för vad som egentligen vill undersökas. De stora existentiella frågorna hamnar i skuggan av att det minsann är Wallander (Krister Henriksson) som ger röst åt en förövare. Anderssons signifikanta stil med dokumentär+fiktion=sant blir avslagen när vi bara får doppa tårna på djupet. Är boven i dramat tron på att verkligheten överträffar dikten? Eller har maestro bara blivit lite bekväm?