Nattygsbordet är ren teaterglädje

Revet Scenkonsts AI-skrivna pjäs Nattygsbordet är obegriplig men bär som koncept och idé. Märta Jungerfelt har sett.

I veckan hade frigruppen Revet Scenkonst nypremiär för deras föreställning “Nattygsbordet” - en pjäs som är helt skapad av en artificiell intelligens. Japp, du läste rätt: det är en robot som efter bästa förmåga försökt skapa något av konstnärligt värde som Revet tagit sig an att gestalta. Vare sig man är boomer eller ej är det inte utan att förväntningarna liknas vid ett frågetecken. 

Som koncept är det glasklart. Människan som art är ensam om att skapa konst (?) och hotet att bli outsmartad av datorer skrämmer kanske som mest när det kommer till mjuka värden, humanism och estetik. Det är därför inte konstigt att AI:n fascinerar och blir föremål för konstnärligt utforskande, och det är ju kul. Åtminstone om man ska tro Nattygsbordets publik, som från början till slut tokskrattar sig igenom föreställningen. 

Det AI:n hittat på är nämligen en ganska obegriplig pjäs som innehåller allt från relationsdraman, drömmar, teknik och filosofiska frågor om vad hund och människa är. Vi kastas in i berättelsen från första stund och det är med en distanslös hängivelse som gruppen gestaltar texten. Däri ligger också komiken - det är vansinnigt roligt att allt dumt tas på allvar av skådespelarna. 

Ibland avbryts dialogdramat med en allvetande berättarröst och då är det ingen mindre än AI:ns eget medvetande som reflekterar över pjäsen som den själv skapat och inte minst över mötet med publiken. Dessa passager kommer nära inpå då det mänskliga beteendet, om än på absurd nivå, ändå fångas. “Det finns inga bögar i Bibeln, jag kan inte förstå det” säger AI:n och här blir datan något mer än roligt nonsens. 

Som verk är “Nattygsbordet” inget som behöver sparas till eftervärlden, taget ur sitt sammanhang med premissen om att den just är AI-skriven skulle den tappa allt. Som ett stycke experiment bär den dock som idé. Tur var det att just Revet Scenkonst på vinst och förlust la vantarna på materialet. De har en sällsynt ren teaterglädje som genomsyrar föreställningen, vilket den inte klarat sig utan. 

Till dem vill jag säga: fortsätt. Det är så kul att ni håller på.