Artikel

När kritiken urvattnas blir den egna upplevelsen allt viktigare

Rickard Stierna
-
3/11/2022

Vad blir det av scenkonsten och kritiken i en tid där det egna tyckandet tar allt större plats? Rickard Stierna om vikten av att uppleva.

När jag tänker på recensioner av scenkonst, så ser jag detta scenario framför mig: en hel ensemble står lutad över sin regissör som läser gårdagens recension av deras föreställning högt för dem alla. Regissören läser med en nästintill högtidlig stämma, och lyfter endast blicken för att se reaktionerna hos personerna som omnämns i texten, och det hela slutar i ett ryggdunk och ett tal om att upprätthålla det man repat ihop, och låta föreställningen vara precis så som den är. För kritikerna älskar den!

Jag vet om att denna bild av kritik är något daterad. Landskapet har förändrats, livets gång, intet nytt på västfronten. Dagligen förändras vi, tiden går och vi med den. Vi sitter inte i stora grupper och läser ur tidningar högt längre. Nej, för om någon har recenserat en föreställning i GP har säkert alla redan läst detta i sin mobil eller läsplatta innan morgonkaffet hunnit rinna ner i bryggaren. Samtidigt som notiserna från helgens fest plingar till, kattklipp skrollas i telefonen och en spellista på Spotify rullar i köket.

Nuförtiden hörs det dessutom fler röster än någonsin. Vi är i tidevarvet av den nya generationens kommunikation. Alla är recensenter numera. På Instagram får vi bildbevis på allting som vi missade, på Facebook får vi läsa recensioner om precis allt mellan himmel och jord, och googlar vi scenen vi ska besöka kan vi läsa massor av kommentarer från tidigare besökare.Om det så är en recension om en föreställning som gick för 4 år sedan eller om man ska undvika baren i foajén, för vinet var för dyrt.

Ständigt och jämt i de nya mediernas tidevarv har plötsligt alla fått en röst. En röst kanske är fel, de har fått en plattform att vädra den på. Jag tycker att Lars Winnerbäcks låt ”Nu är alla små stjärnor” som kom ut 1997 blir mer och mer aktuell ju mer tiden går. (Låten handlar i korta drag om jakten på lycka och individualism, reds.anm). När låten kom tror jag att dokusåpan Robinson var inspiration till visan. Nuförtiden genomsyrar den allting. 

I mitt jobb som producent på Stora Teatern, Göteborgs gästspelsscen, är det viktigt att jag har koll på vad som är i ropet, vilka ämnen och frågor som är aktuella för min publik. Detta innebär att läsa recensioner och botanisera i vad som är aktuellt på scenerna och i debatterna. Jag snubblar över så mycket kritik. Om så det är på TikTok eller i ”gammel-medierna”. Det som drabbar mig mest är att alla tycks ha någonting att säga.

En tanke jag dras med är vad som ska hända med scenkonsten när den omskrivs allt mindre i tidningarna? När vi nu enligt mitt resonemang inte sitter och läser dagspressens recension högt för varandra i den rökiga replokalen, skapar vi istället då vår egen bild utav allt hopkok vi tar till oss på internet? När det professionella tyckandet får mindre utrymme – finns det då längre en kanon för vad som är bra/dålig kultur? (Märk att jag använde just ordet kanon, det verkar som om de tycker att vi behöver det. Vi som jobbar med och i kulturen.) Upplevelsen av konst är ju trots allt subjektiv. Personligen älskar jag normkritisk teater, men kanske inte just Death Metal, men detta gäller ju just bara mig.

Den journalistiska kritiken bjuder dock i bästa fall på bredare perspektiv som inte tycker för tyckandets skull, utan erbjuder någonting som är  publiken och samhället till gagn. I vart fall om det är en duktig recensent. Det farliga är väl om vi genom inofficiellt recenserande på internet urvattnar en hel yrkeskår med det egna tyckandet. Där någon kanske har blivit sponsrad för att tycka något specifikt. Inte länge för konstens skull, utan kanske för den som håller i pengapåsen. Riktigt så hemskt har det inte blivit ännu, och förhoppningsvis är det ju inte heller dit vi är på väg. Men eftersom allting i vår moderna tid tycks instrumentaliseras och numera måste ha egen profit, är det kanske inte en helt osannolik dystopi jag målar upp. 

Någon sa till mig en gång: en recension är bara en mans åsikt. Jag tror det sades till mig för att personen i fråga själv ville ducka dålig kritik, men kanske också för att uppmana till att jag skulle bilda mig en egen uppfattning. Och det är väl kanske framför allt med det sistnämnda som blir viktigt i frågan om kritiken idag. För en sak är säker: kritiken behövs för scenkonstens fortlevnad. Oavsett om den svider eller smeker. Vi bygger ju trots allt kulturen tillsammans och ingen vet mer om konsten än de som brukar den. En god recension kan locka vem som helst att lämna det trygga boet och ge sig ut på äventyr. En dålig recension kan ge en lust att, precis som jag tidigare skrev, bilda sig en egen uppfattning.

Det viktigaste nu, är kanske att inte lyssna på vad alla andra har att säga, utan bara gå ut och upptäcka kulturen som finns i Göteborg, och bli lite förvånad. Hitta något att älska eller hata. Därute står scenkonsten med sin odefinierbara verklighet och andas väntande på oss. 

Men kom ihåg, det är här var bara en mans åsikt.

Den här texten är en del av artikelserien Kritik som genre med stöd av Göteborgs Stad.

Rickard Stierna

Rickard Stierna är verksam på Stora Teatern som producent. Han är utbildad på Kulturverkstan och är även teaterpedagog och performanceartist.