Mozarts Don Giovanni: ett mästerverk i alltför modern tappning

Christofer Psilander såg premiären av Don Giovanni på Göteborgsoperan. Trots full njutning av musik och sång fann han iscensättningen lite av ett störningsmoment.

Tillåt mig börja med att fastställa två saker: Dels att Mozarts opera Don Giovanni från 1787, med urpremiär i Prag, inte är annat än ett mästerverk. Dessutom att Göteborgsoperans orkester, tillika dess solister, har visat sig ge prov på framföranden av yppersta klass. Därför är det inget annat än höga förväntningar jag har när jag går på premiären. Dessa två företeelser gjorde mig heller inte det minsta besviken.

Don Giovanni är, som jag tidigare nämnt, inget annat än ett mästerverk. Den är välkomponerad, den innehåller en spännande och innehållsrik berättelse. Den är mångbottnad: den är än komisk, än tragisk. Den är ett svartsjukedrama, en skräckberättelse, en förväxlingskomedi, ibland ren slapstick, och på slutet serveras det dessutom en saftig moralkaka.

Handlingen i korthet: Don Giovanni är en förförare av rang. Kvinna efter kvinna lägras och förs upp på hans långa lista av erövringar. Efter att i mörkret ha förfört Donna Anna blir han konfronterad med dennes far, Kommendanten. I tumultet som följer blir Kommendanten dödad av Don Giovanni. Detta hindrar inte Don Giovanni från att fortsätta sitt förförande värv, med stor hjälp av sin följeslagare Leporello. Don Giovanni försöker med blandad framgång förföra flera andra kvinnor med både dråpliga och förvecklande händelser som resultat. Mot slutet uppenbarar sig Kommendantens vålnad, vilket skrämmer Leporello, men inte Don Giovanni. Han är alltför arrogant för att ta vålnadens uppdykande på allvar. Till Leporellos fasa bjuder Don Giovanni in vålnaden till kvällens middag. Och när tillställningen ska börja kommer operans klimax: Kommendören dyker upp och kallar på Don Giovanni med iskall stämma. Han har inte kommit som middagsgäst, utan för att hämta Don Giovanni till ett betydligt mindre trevligt ställe.

Tjusningen i den här uppsättningen finner jag framför allt i vad orkestern och solisterna åstadkommer. Både Palle Knudsen som den dryge och oansvarige Don Giovanni och Markus Schwartz som Don Giovannis hantlangare Leporello står för utmärkta och väl framförda sångprestationer, och ett fungerande samspel. Katarina Karnéus som den försmådda Donna Elvira, får med såväl sång som agerande fram precis den desperata känsla som rollfiguren borde ha. Ett riktigt lyckopiller för oss i publiken är Mia Karlsson, som den unga Zerlina, som utsätts för Don Giovannis förförelseförsök, så nyförlovad hon är. Kommendören spelas och sjungs av en av mina favoriter: basen Mats Almgren, vars starka och djupa röst känns som skapt för den ödesmättade roll han här gör.
‍

Men bäst av alla: sopranen Ida Falk Winland som den traumatiserade Donna Anna. Jag har hört henne förr och hon lyckas ändå förvåna mig med sin fantastiska stämma. Hon fyller hela operasalongen på ett avundsvärt sätt. Till och med när en ensemble på säkert ett dussin personer sjunger tillsammans kan man bland alla röster urskilja hennes välljudande vibrato. Jag har sagt det förr om henne, men säger det igen: Världsklass!

Så långt allt gott. Men nu till mitt påpekande i mindre positiv riktning: Göteborgsoperans uppsättning är iscensatt på ett hotell, i högst modern tid. Och det är det valet, enbart det valet, som gör att jag får lite problem. Traditionellt utspelar sig operan i Sevilla på 1600-talet. Därför uppstår en skavande anakronism mellan orden som sjungs och miljön de sjunger i. Dekor och kostym är så moderna man kan tänka sig, samtidigt som de sjungna orden är från en svunnen, chevaleresk tid. Ett exempel: när ett mord sker i en hotellkorridor är nog tillkallande av polis något av det första som man egentligen förväntar sig. Inte att man ropar efter luktsalt till mordoffrets chockade dotter, som är fallet i föreställningen.
‍

Så tycker jag att man ska gå och se Don Giovanni? Ja, det tycker jag. Om man har överseende med hotellmiljön, eller till och med ser moderna iscensättningar som utmanande, då ska man absolut gå och se den. Dessutom: musiken är ju fantastisk, solister och orkester högklassiga, så det blir dryga tre timmars njutning hur man än ser på saken. Påpekas bör att de solister jag nämnt ovan i flera fall byts ut när operan återkommer efter juluppehållet. Så den som vill avgöra om jag har rätt i min utsago om dessa får gå redan nu i december. Själv tänker jag gå en gång i januari också. För jämförelsens skull. Och för njutningen.
‍

Till sist. Jag förstår att man vill klä en äldre opera i modern kostym för att göra nutida jämförelser och skapa egna poänger, och det kan finnas något lovvärt i detta. Men ibland kanske en opera från äldre tid helt enkelt skulle passa bättre som ett traditionellt kostymdrama. Detta görs dock sällan på de stora operascenerna idag, egentligen bara på scener som Drottningholmsteatern och Ulriksdals slottsteater. Personligen tycker jag att det vore befriande med en äldre opera som INTE försöker göra en samtidskommentar. Ett brott mot denna moderna tradition skulle numera nästan framstå som radikalt. Så min uppmaning för framtiden blir denna: Våga, Göteborgsoperan, våga!

---
Don Giovanni spelas på Göteborgsoperan fram till den 11 februari. Kvarvarande föreställningar den 6, 10, 13, 16 20 och 28 december, 7, 11, 17, 25, 28 och 31 januari samt 11 februari.

Föreställningen är cirka 3:20 lång inklusive en paus.

Pressbild: Lennart Sjöberg