”Mothers. A Song for Wartime” - kraftfullt om krigets sorger

På Göteborgs Stadsteater har det internationella gästspelet “Mothers. A Song for Wartime” just spelats. Björn Sandmark har sett och tycker det är en förkrossande och närmast genial föreställning om vittnesmål från krigets Ukraina. 

Som av en händelse spelades den ukrainsk-polsk-belarusiska föreställningen ”Mothers. A Song for Wartime” den 9 (och 10) maj på Göteborgs Stadsteater. Den 9 maj genomfördes en stympad segerparad i Moskva, där Putin visserligen var närvarande, men såg sliten ut, något som kanske säger en del om läget i överfallskriget mot Ukraina, nu inne på sitt femte år och som snart har varat lika länge som Första Världskriget.

Produktionen är ett gästspel inom ramen för Riksteaterns nya internationella turnérunda REACT – ett välkommet initiativ eftersom det skapar möjlighet för teaterintresserade även utanför storstäderna att ta del av spännande teater från andra länder. Denna turné är ett samarbete mellan Riksteatern, dess regionala och lokala föreningar, Göteborgs Stadsteater, Östgötateatern, och Västerbottensteatern. Två andra föreställningar;  ”Echo” och ”Dark Noon” gästade Göteborgs Stadsteater för ett par veckor sedan.

”Mothers. A Song for Wartime” är en helt förkrossande föreställning. Den spelade tydligen under festivalen i Avignon förra sommaren och resulterade i stående ovationer, något som inte alltid händer där. Men det hände också på Göteborgs Stadsteater och tårarna rann.

Regissören Marta Górnicka har utifrån intervjuer med 21 kvinnor mellan 9 och 72 år, skrivit texten, skådespelarna har medverkat. Om det rör sig om en dramatisk text, eller ett devising-projekt, apropå den just nu pågående teaterdebatten på svenska kultursidor, framgår inte specifikt. I programmet står det att librettot skrivits av Górnicka och de medverkande. 

9-åringen, som jag förstod det kallas Vira, gör en lysande inledning och berättar om de första vårtecknen i Ukraina, en liten gul fågel som kommer med värmen. De andra sjunger med. Alla på scenen har flytt kriget och förföljelse, eller tagit emot och hjälpt dem som har gjort det. Några av dem kommer från drabbade ukrainska städer som Kyiv, Mariupol, Charkiv och Irpin. Olika mentala begrepp, snarare än ord, analyseras, som tystnad, ångest och andra vanliga tillstånd under krig, gestaltas på scenen.

Górnicka är grundare av Political Voice Institute på Maxim Gorki Theater i Berlin, en av de mer radikala teatrarna i Berlin, som också haft en turkisk profil under många år (officiellt kallar de den postmigrantisk). Górnicka står mitt i salongen, kanske på rad 6, och dirigerar kören, med en kraftig spot på sig, något som ytterligare stärker effekten i rummet. Evelin Facchinis koreografi är bestämd och tydlig, kören rör sig på olika sätt genom hela föreställningen och understryker händelseförloppen i texterna, ibland nästan med drag av militär exercis.

Körens stämmor sägs vara inspirerade av grekiska kvinnliga körer från 700-talet f.Kr., något jag har svårt att tro, men kanske inte kan bedöma ändå. De sånger som finns är inspirerade av traditionella sånger och ramsor från Ukraina, men även en del politiska utspel, särskilt Europa pekas ut som en sovande granne som inte förstått sitt ansvar gentemot Ukraina. Men mer gripande är genomgången av de traumatiska upplevelserna som kriget skapar för alla inblandade. Allra mest kanske, när ett tiotal av körmedlemmarna på slutet berättar kort om sina egna liv, stora och små saker. Texten projiceras på svenska och engelska i fonden och är lätt att följa.

Nästan alla krig startas av maktgalna män. I samtiden har vi Putin och Trump, men även en iransk manlighetskult som vill ta över Mellanöstern och det har sett likadant ut historiskt. De främsta offren är kvinnor. Om de inte dödas eller våldtas, dödas deras män eller barn. Moderskapets stora sorg vibrerar genom föreställningen.

Tyska armén fick nya förhållningsorder när man gick in i Sovjet under Andra världskriget och det våld och sexuella våld som användes just i Ukraina finns inte så väl dokumenterat, men har levt kvar som hörsägen. Bättre dokumenterat är Röda arméns övergrepp när dessa sedan gick in i Tyskland, där man konstaterat att ungefär två miljoner kvinnor våldtogs i krigets slutskede. I modern tid användes sexuellt våld som krigsstrategi även av Radko Mladics bosnien-serbiska trupper i kriget på 1990-talet. Roy Gutman gjorde en omfattande dokumentation och skildrade saken i sin bok ”Vittne till folkmord”, men även den mindre kända Alexandra Stieglmayer skrev en liknande bok, ”Massenvergevaltigung” (Massvåldtäkt), om det systematiserade sexuella våldet.

Och några av körstämmorna relaterar till detta, men lägger samtidigt locket på och säger att man inte pratar om det. Av förklarliga skäl. Men om man har varit med om det så blir man aldrig mer sig själv, säger några av kvinnorna som då står längst fram vid scenkanten. Å ena sidan är texterna och vittnesmålen konkreta och tydliga. Å andra sidan skapar de en sorts undertext som drabbar åskådaren starkt. Man förstår utan att höra. Ser utan att öppna ögonen. Det är skickligt, på gränsen till genialt.

Och efter en timme blinkar orden ”NEVER AGAIN” på fondväggen några gånger. Sedan är det svart.

___

Ingår i REACT – Riksteaterns internationella festival.

Idé och regi: Marta Górnicka
Libretto: Marta Górnicka & ensemble

Medverkande: Lisa Kozłowa, Svetlana Berestovskaja, Valeria Obodiańska, Bohdana Zazhytska, Swietlana Onischak, AnastasiaKulinich, Natalia Mazur, Julia Rydna, Sasza Czerkas, Palina Dobrovolskaja, Katerina Aleinikova, Katerina Taran, Anna Mykhailova, Aleksandra Sroka, Katarzyna Jaźnicka, Ewa Konstanciak, Elena Zui Voitekhovskaya, Kamila Michalska, Maria Robaszkiewicz, Polina Shkliar

Produktion: CHORUS OF WOMEN FOUNDATION, Warszawa, Maxim Gorki Theater, Berlin
Musik: Marta Górnicka, Ukrainsk folkmusik, utdrag ur Shchedrivka av Mikołaj Leontowicz
Koreografi: Evelin Facchini
Kostym: Joanna Załęska
Musikaliskt samarbete: Wojciech Frycz

Med stöd av Polska Institutet i Stockholm, Adam Mickiewicz Institute och Ministeriet för kultur och nationellt kulturarv genom Kulturfrämjandefonden i Polen.

FOTO: Bartek-Warzecha