"Misantropen" skär rakt in i samtiden

Jens Ohlins och Hannes Meidals bearbetning av Molières ”Misantropen” som just nu spelas på Dramaten är en lika rolig som förfärlig satir av vår samtid. Det tycker Björn Sandmark som har sett.

När jag nu har lyckats få se ”Misantropen” av Jens Ohlin och Hannes Meidal på Dramaten tänker jag på uttrycket att teater kan skära rakt in i samtiden. Det handlar om den oväntade aktualitet uppsättningen fått genom den nu ganska stora debatt om dramatikens och teaterns roll som fortfarande pågår på kultursidorna, en debatt som började med en kritisk text av Jonas Gardell i Expressen för några veckor sedan, när han ifrågasatte vad som händer eller snarare inte händer på landets scener.

Ett perspektiv är missnöjet med bristen på nyskriven dramatik och inte minst frustration över omarbetningar av klassiska pjäser, till exempel i postdramatisk form. Ohlin/Meidal har, utöver ”Misantropen” flera sådana verk på meritlistan genom åren, ”Macbeth” på Dramaten, ”Fanny och Alexander” på Teater Galeasen och 2017 ”Hamlet” (som fick Thaliapriset och Kritikerpriset), också på Galeasen.

När det handlar om omarbetningar av tidigare pjäser har det gjorts så länge det har funnits teater. Missnöjet över Shakespeare-omgörningar faller, med tanke på att Shakespeare själv ofta omarbetade tidigare pjäser och uppdaterade dem till samtidskonst. Just ”Hamlet” är en version av åtminstone två andra pjäser, en om prins Amleth i Saxo Grammaticus, men även en ”Ur-Hamlet” vars text försvunnit, men som spelades runt om i London i slutet av 1500-talet, före Shakespeares version. Möjligen skriven av Thomas Kyd men den texten är förlorad.

Den andra aspekten på den nu aktuella ”Misantropen” är att den är en omarbetning och modernisering där Ohlins och Meidals text och Ohlins distinkta regi skapar en märklig och fascinerande urladdning av tid och rum. Som dessutom pausas med nyskrivna musikinslag med associationer till ett bättre Sverige – till exempel barnvisan ”Idas sommarvisa”.

Huvudkaraktären Alceste är inte bara den helt skeptiske utmanaren av sanningen, utan också i viss mån lärare som annonserar de olika scenerna med lektioner – 8 i första akten, med innehåll som hur man skapar en rimligare värld, allas lika värde, vikten av korrekt bemötande, att använda en verktygslåda och andra HR-notes. I andra akten kokas allt ner på den i stort sett tomma scenen med ”Den brinnande sjön” om misantropin och att svinga ett trollspö.

Man förlägger Upplysningstidens kamp om vetenskaplig sanning och förnuft till en samtida debatt som nu handlar om en nedmontering av allt som en gång ansågs vara förnuftigt och som numera avfärdas som woke och politiskt korrekt. Denna satir är lika rolig som förfärlig. Meidals Alceste håller ihop berättelsen och de tolv lektionerna. Och det är kanske där vi är nu. Världen finns knappt längre, i traditionell mening. Allt flyter – det enda man kan göra är att skratta åt eländet, som när Macbeth inser att, Birnham Wood börjar röra sig mot slottet och häxornas profetia har gått i uppfyllelse.

Alceste (Hannes Meidal) är misantropen, som lämnat hovets innersta krets, där hans mor Vivianne (Lotta Telje) har knuffat undan Hans Majestät (Claes Månsson) som numera kallas Jonas, en konsekvens av monarkins försvagade ställning, och med hjälp av en notorisk HR-specialist (Johan Holmberg) försöker skapa ett klimat som är inkluderande, jämställt och på alla sätt lever upp till 2000-talets kriterier för god arbetsmiljö, gott ledarskap och omtänksamt medarbetarskap. Enligt Ohlin i programmet är Alceste egentligen den enda rollfiguren från Molières ursprungspjäs, men han är ändå helt trogen originalet och den misantrop som allt handlar om.

Hannes Meidals Alceste är den sanningstörstande fanatikern, som kämpar med både HR-specialisten Philinte (Johan Holmberg) och den nya marknadsföraren Clitandre (Sofia Pekkari) som inledningsvis går i Viviennes ledband, men efterhand frigör sig allt mer. Den vackra scenografin av Sutoda,  med den svarta Spegelsalongen, med trappa och allt, för tankarna till Versailles där Molière var verksam som dramatiker under många år, bland annat under Louis XIV. Brytpunkten i slutet av första delen strax innan paus blir när man börjar riva spegelsalongen och kvar blir en vit vägg och en effektiv ljussättning som skapar det nya rummet, det rum där det inte längre finns plats för ytliga dekorationer, utan där allt ska handla om vad som är sant och äkta.

Till hjälp på vägen har Alceste sin dotter Célimène, som spelas av blott nioåriga Aurora Larsson med något som inte kan kallas annat än briljans. Han uppfostrar henne förstås, men samtidigt har hon en tydlig profil och styrka som först förbrödrar henne med den psykiskt labile Oronte (Omid Khansari) som irrar omkring hånskrattande med en slagborrmaskin och utstrålar ren smärta och olycklighet.  Célimène blir vän med Oronte, men efter ett tag och uppmanas hon av Alceste att hålla sig undan. Hennes sceniska närvaro är imponerande! Skådespelarnas samspel i och timing i föreställningen är överhuvudtaget uppseendeväckande bra, men man har förstås spelat ihop sig ännu mer sedan premiären i slutet av mars.

En annan anmärkningsvärd sak är hur man lyckas skriva en stor del av texten med Alexandriner. Jag minns inte när jag såg en modern, rimmad uppsättning senast, om jag ens någonsin gjort det. I det satiriska tonläget som råder här förstärker det bara bilden av den samtida nedgången och blir en sorts memento för mig om varför jag har haft svårare att ta till mig fransk-klassicsmen än den betydligt äldre Shakespeare-dramatiken, vars blankvers inte är så tydlig rent fonetiskt. Och någonstans matchar detta även pjäsens analys av samtiden i en bubbla som snart bara är just en bubbla i det förflutna. Vad som kommer sedan vet vi inte och det är kanske lika bra. Och det är en befrielse att kunna skratta åt eländet en stund.

___

Foto Mats Bäcker

På scenen‍

Johan Holmberg
Omid Khansari
Hannes Meidal
Claes Månsson
Sofia Pekkari
Lotta Telje
Aurora Larsson (även Maja Säll Carlén och Ann-Charlotte Reinhold, växlar)

Konstnärligt team

Av: Jens Ohlin och Hannes Meidal
Regi och musik: Jens Ohlin
Scenografi och ljus: Sutoda
Kostym: Matilda Hyttsten
Peruk och mask: Moa Hedberg och Anne-Charlotte Reinhold
Ljud: David Nyström
Dramaturg: Anneli Dufva
Musikarrangemang: Sebastian Ring