Minimalistiskt om liv och död - "Stilla vägg" av Konstkollektivet Snö

På Kinesiska muren vid Stenpiren spelar Konstkollektivet Snö ”Stilla vägg” – en avskalad pjäs om sorg, minne och livet som fortsätter efter döden. Björn Sandmark har sett och imponeras av hur de svårfångade frågorna i texten gestaltas.

‍
Trendar minimalistisk teater? För en vecka sedan såg jag ”I bomullsfältens ensamhet” på Dramaten och nu ”Stilla vägg” på en helt annan, betydligt mer minimalistisk, nyöppnad scen i en bar i legendariska Kinesiska muren vid Stenpiren i Göteborg, 30 pers fick plats, men magin var densamma som på Dramatens Lilla scen.

Inifrån baren ser man två stora, belysta kranar från Götaverken och med jämna mellanrum lanternorna från större båtar på väg upp mot Göta Älv. Mer Göteborg än så kan det inte bli. I Stockholm nationalscenen, i andra änden av näringskedjan den fria gruppen Konstkollektivet snö, lite som det alltid varit faktiskt. Alla är länkar i en kedja.

I det fotokopierade programmet ställer sig dramatikern Peter Cliffordson Weicht frågan ”vad händer med mig när du dör – mig” en fråga som är omöjlig att besvara innan man varit med om det själv. Eftersom jag råkar ha upplevt just den saken för en så där femton år sedan drabbades jag kanske extra hårt av problemställningen. 

I det tomma rummet, som är sparsamt möblerat med ett bord, två stolar och en mugg och vid ett par tillfällen också baren längs långväggen, dyker först Tommy (Hans Brorson) upp i en svart begravningskostym, med svart slips, alltså inte för en närståendes begravning, och möts snart av henne, som är namnlös (Carloline Andréason). Hon har ramlat på en gata och kanske egentligen är medvetslös och möter sin döda exman i ett ganska konfliktfyllt möte, där oglömda bråk och eländiga situationer ältas om och om igen. Inte minst skilsmässan och att hon fick ta hand om hans begravning, trots att de inte var gifta längre.

Tommy, som ju är död på riktigt, lever därmed kvar som hon mindes honom. Det är en bonus för den döde, att alla andra minns hen som hen var när hen dog. Alla andra åldras ju, för varje år, något som Tommy i ett av sina utfall också markerar mot henne. Som ju blivit äldre under de år han varit borta. 

Andra akten utspelar sig några år senare, när hon plötsligt kommer in i Tommys tomma rum, kanske omgärdat av en stilla vägg. Då laddar hon upp flaskor i baren och nämner i förbigående sin nya man, som skriver dikter till henne och läser för henne varje kväll. Tommy, lätt packad vid baren, gläds med henne och stämningen är något lättare än i första akten. 

I tredje akten, även den introducerad med avstämd och välklingande musik av manusförfattaren, har hon åldrats ytterligare något decennium och klampar in i rummet med ett paket under armen, som dock aldrig öppnas – en symbol för vad hela pjäsen faktiskt handlar om – det som livet kanske hade blivit om inte döden kommit emellan. Men den stora förändringen är att de såriga minnena har bleknat och den döde Tommy framstår allt mer som en sympatisk person, som hon till slut försonat sig med. En process som möjligen ser olika ut hos alla, men en gemensam sak är nog ändå att man efter en tid glömmer  smärtan och i bästa fall finns de fina minnena kvar – här får vi höra berättelsen om resan till Grekland när allt var vackert och de båda var lyckliga.

I slutet av sin programtext skriver manusförfattaren: ”Men jag då - vad ska hända med mig? Jag som ska leva?”

”Stilla vägg” ger inget annat svar än det författaren själv formulerar, att all tomhet till slut fylls på med andra människor och händelser. Men det är i mina ögon inte det föreställningen ytterst handlar om, utan istället de där ögonblicken när något händer som gör att man kastas in i ett tomt rum där inget annat finns än den döde man förlorat. De ögonblicken är inte så många, och de kan bara upplevas av just den som är kvar och ska leva. Den som inte längre är där förblir densamma för evigt.

Det är imponerande att skådespelarna lyckas konkretisera och sammanfatta de här minst sagt svårfångade frågorna som dramatikern lägger ut i texten och dessutom till ljudet av de signalerande fartygen ute på älven. Tiden blir rummet.

______

Skådespelare
Caroline Andréason
Hans Brorson

Manus och musik
Peter Cliffordson Weicht

Regiöga
Lena Dahlén

Scenografi och kostym
Lisa Hjertén

Ljusdesign
Anna Wemmert Clausen

Koreograf
Sanna Suneson

Teknik
Viggo Thurell

Foto
Ines Sebalj

Layout
Lovisa Pihl