Milo Raus ”Die Seherin” - en mytisk resa genom krigets mörker

På Schaubühne i Berlin har Björn Sandmark sett Milo Raus nya föreställning ”Die Seherin” – en mörk monolog där dokumentära erfarenheter från Mosul möter en tidlös scenisk gestaltning.

I Milo Raus senaste bok ”Wiederstand hat keine Form. Wiederstand ist die Form” finns manus till hans senaste föreställning på Schaubühne i Berlin – ”Die Seherin”. När jag läste boken och pjäsen insåg jag att detta måste vara ett av Raus mest självbiografiska verk. I förordet skildrar han hur han kom till Rojava i norra Syrien 2016, när IS kalifat fortfarande fanns i Mosul. Tre år senare, när Mosul var befriat satte han upp ”Orestes in Mossul (tyska stavningen)”, en klassiker som förlagts till samtiden, tillsammans med studenter på konsthögskolan där.

”Die Seherin” (ung. Profetissan) utspelar sig huvudsakligen i Mosul och rollen som poetissan, efter hand en allt mer förbittrad Kassandra, spelar Ursina Lardi, en fast medlem i Schaubühnes ensemble och som länge samarbetat med Milo Rau. Hon spelade bland annat huvudrollen i ”Compassion.The History of the Machine Gun” (som gästspelade på Backa Teater 2017) och i ”Lenin” på Schaubühne några år senare. Hon har arbetat fram texten tillsammans med Milo Rau, som också står för regin. Med i föreställningen, fast via film är också Azad Hassan, som Rau lärde känna i Rojava 2016. IS hade hackat av honom hans högra hand som straff för att ha krävt ersättning för mjöl som en av IS-domarnas söner vägrat att betala för. Berättelsen kulminerar när Hassan visar Youtube-filmen av händelsen för Lardi, och efter en stund också för publiken.

Innan Rau började arbeta med teater var han sociolog och krigskorrespondent. Hela pjäsen bygger på händelser som Rau själv varit med om eller fått berättade för sig av nästående personer. Så en av de viktigaste frågorna som ligger i botten på denna text är hur man kan hantera lidande man ser och sedan bilderna av det? 

I introduktionen skriver Rau att en del saker fortfarande är gåtfulla för honom, även sådana saker som han upplevt själv. Slutsatsen, eller en av dem, blir att det ändå är teatern som öppnar för upplevelser som både kan härledas till historisk eller mytologisk tid. Och det kanske är den viktigaste frågan i ”Die Seherin” – är formen för denna föreställning minnen av egna erfarenheter eller en gestaltning? Rau ger själv svaret; när man kliver in på en teater kliver man ut ur den historiska tiden och in i den mytiska.

Och det är onekligen en mytisk berättelse som Lardi äger helt och hållet, en monolog, visserligen med vissa filminslag med Azad Hassan, men ändå i över en och en halv timme av stegrad smärta. Lardi beskriver tonårsfascinationen för våld- och krigshändelser, hur hon plötsligt blir en världskänd fotograf när hon lyckas fotografera hur en politiker blir skjuten i huvudet så att blodet stänker. Därefter följer hon världens alla konflikter, intervjuar Syriens president Assad och är på plats innan och när det smäller runt om i världen, hon beskriver det nästan som ett beroende. Till slut tar hon för stora risker under ”den arabiska våren”  på Tahir-platsen i Kairo, ger sig dit mitt i natten, blir misshandlad och våldtagen, därefter kommer mörkret när hon inte längre kan sova på nätterna.

Azad Hassans klipp är inspelade någonstans i Irak, ute i ett ökenliknande landskap, som också är den sandfyllda scenen på Schaubühne där Lardi är. Den sista scenen komplicerar förloppet ytterligare, när de i filmen tillsammans går genom det öde landet och plötsligt dyker upp i ett flyktingläger i ingenstans där före detta IS-soldater och deras anhängare bor. IS-anhängarna har, inte oväntat, ingenstans att ta vägen och känner sig felaktigt förvisade och hävdar att de inte hade något med IS att göra, men de får inte komma tillbaka sina hem, eftersom andra nu tagit över deras bostäder, grönsaksbutiker och andra jobb och positioner. Hassan och Lardi sitter tillsammans med en pappa till två IS-soldater inne i ett skjul och han berättar sin historia. Hassans ögon säger allt när han lyssnar på den gamle mannen.

Den här föreställningen liknar inget annat och Raus ambition att sätta ljuset på blicken och bilden fungerar. Historien om denna tidsperiod i Mellanöstern är sannolikt omöjlig att berätta på ett begripligt sätt på grund av de många folkgrupper, religiösa inriktningar, storpolitiska spel och fasansfulla händelser som ägde rum under 2010-talet. Men när Rau låter det mytologiska ta över på teaterscenen flimrar ett ögonblick av sanningen till i mörkret. Sedan går ridån ner och det blir mörkt även i salongen.

___

Foto: Armin Smailovic