Mike Gamble utmanar publiken med frågor om identitet i "Enough" på Atalante

Diskussioner och dansnummer varvas när Mike Gamble utforskar frågor om identitet, bekräftelse och att vara tillräcklig. Cathrin Monell har varit på Atalante och sett den första delen i en blivande triologi.

På scenen står fem golvspeglar med en sirlig metallslinga överst, i en stor cirkel runt en enkel svart stol. När publiksorlet dött ut dämpas belysningen och vi får höra en mansröst, som i flera parallella spår slungar ut anklagelser. Tror du att du är tillräckligt bra, tillräckligt snygg, tillräckligt populär? Tror du att du är tillräcklig? Ordet “enough” slungas ut så hårt att ljudet närmast låter som ett skall.

Enough är det första dansverket i en trilogi, The Identity Series. För koreografi, regi och text ansvarar Mike Gamble, som också är den som står på scenen. Mike Gamble är ursprungligen från USA, men har länge varit verksam i Sverige, exempelvis på Göteborgs Stadsteater och Malmö Opera. För ljuddesign och mixning ansvarar Denny Hultén. Ljusdesignen är gjord av Tony Berndtsson. Dramaturg är Kristina Hagström-Ståhl, och Hanna Wallensteen är psykologisk konsult.

I inledningen dansar Gamble i linne, shorts och rosa stilettskor. Men när dansen är slut börjar han istället prata med oss. Han säger, att trots att han är en man på 1,80 som dansar i klackar på arton centimeter kommer föreställningen inte att handla om manligt och kvinnligt, eller genusfrågor. Han berättar hur sådana uppfattningar växlat genom tiderna, att det funnits epoker när rosa var en manlig färg, då klackar, peruker och smink varit manliga attribut. Medan Gamble pratar sätter han sig på stolen och byter skor till rosa, lårhöga mockastövlar med lika hög klack. Sedan bryter han av med ett nytt dansnummer.

På det här sättet pågår föreställningen: diskussioner och korta dansnummer varvas. Dansen är extravagant i sitt uttryck och tydligt riktad mot publiken: vogueing, catwalk, showdans såväl som träningsrutiner tagna till extremer, med höga hopp. Musiken är samtida dansmusik med tydliga sångtexter, där sångtexterna framstår som alltför tvärsäkra i sammanhanget, och går på tvärs med vad Gamble just sagt - effekten understryker hans tes om hur vi ständigt förhåller oss till andras budskap och blick. Gamble varvar berättelser med ironisk ton från livet med historien om olika uttryck och kroppsuppfattning. Han roar oss samtidigt som han ställer frågor till oss, utmanar oss att tänka efter. Vem har talat om för oss vilka vi är, och vad vi kan göra? Begränsar vi oss själva, samtidigt som vi känner att vi inte är goda nog? Vad skulle hända, om vi istället tror på oss själva och att vi är fria att gå vår egen väg? Mot slutet av föreställningen sjunger Mike Gamble Crazy av Gnarls Barkley a cappella, tar melodin stegvis ännu högre upp i tonläge än originalet. Efteråt säger han, att sjunga på scenen är det värsta han kan tänka sig.

Att försöka beskriva föreställningen är nödvändigtvis samtidigt att begränsa den, att låsa in den i en bild av den, en tolkning. Den är allt detta och mycket mer - precis som vi alla är. Och precis det är temat i Enough. Delarna samspelar för att visa oss att vi kan vara och göra som vi vill - Enough är en föreställning som är samtidigt bekräftande och utmanande. Där Mike Gamble till slut bjuder upp publiken på scenen, för att se oss själva i hans speglar och tillsammans möta och bekräfta varandra och oss själva. Jag ser fram emot att få se hur Mike Gamble fortsätter sin trilogi om sociala aspekter och att definiera sin egen identitet.

‍