Mellika Melouani Melanis ”Titta en älg” bjuder på smittsam frigörelse

Alicia Grönlund har sett “Titta en älg” på Dramaten. Storartad musikteater med spegling i kvinnoupproret som främsta behållning. 

”Bara så att du vet, vi är inte samma, du och jag”, säger tjänstemannen Ogebratt till den vilsna Karlsson. Lite vet hon att de är precis samma. De är kvinnor som stängt in sig, som lagt sig själva åt sidan för att kunna finnas till. De är suddiga, gömda bakom allt från äktenskap till myndigheter. Ja, bakom självaste livet och kvinnligheten.

Det kan vara så att citatet ovan är fel. Om jag ska vara ärlig kan jag inte återge den exakta repliken ur Kristina Lugns ”Titta en älg”, nu aktuell på Dramaten i regi av Mellika Melouani Melani. Redan i början, när Ogebratt, spelad av Lotta Tejle, står ensam på den iscensatta tågperrongen bestämmer jag mig för att låta anteckningsblocket ligga orört i knäet. Jag bestämmer mig för att sugas in i Dramatens stora scen. Det ska visa sig vara rätt beslut.

”Titta en älg” sattes för första gången upp år 1999 på Teater Brunnsgatan fyra i Stockholm. I den betydligt mindre lokalen hamnade de tre uppgivna själarna Ogebratt, Karlsson och Larsson som av en slump på samma perrong. Då spelade av Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson.

Mellika Melouani Melanis bearbetning av samma pjäs är en hyllning till den sedan fyra år bortgångna Kristina Lugn. En bearbetning som inte bara tar sig an originalet, utan även bärs av influenser från andra verk. Scener, rollfigurer, dikter och citat har hämtats från bland annat “När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna” (1986), “Stulna juveler” (2000), “Det vackra som blir över” (1989) och “Hundstunden” (1989). Men Mellika Melouani Melani har inte bara använt sig av de rent konkreta verktygen, hon har även försökt fånga det abstrakta. Den kompromisslösa sorgen, humorn och lekfullheten.

Hyllningen “Titta en älg” blir således en resa kantad av känslor, där både skratt och förtvivlan tar sin plats. Gärna samtidigt. Och det fungerar bra, uppsättningen med Lotta Teljes anständigt klädda Ogebratt, Ellen Jelineks otillfredsställda Karlsson, Sanna Sundqvists kedjerökande Larsson och Rebecka Hemses förkrossande Lillemor styrs likväl av komisk timing som djupsinnig ångest. De möts på en tågperrong, på väg mot frigörelsen som slutligen nås i ett virrvarr av gnäggande hästimitationer, offergåvor, redlöst dansande och skriksång.

Det är en storartad musikteater. Vi snackar rökmaskiner, tågvagnar och musiknummer av Marie Richardsons trånande karaktär Majvor. Vi snackar symbolbudskap i form av Hemses Lillemor som jesusfigur upphissad på korset, förtäring av bröstmjölk och en oförmåga att möta den efterlängtade döden. Den enda medverkande mannen på scen är Andreas Rothlin Svensson som genom gestaltningen av Lillemors man Harald, och Majvors ömmande längtan Rune, blir en sinnebild av kvinnoförakt och sexism. Som grädde på moset finns kören Stockholm City Voices med på scen. En grupp om femtio kvinnor i olika åldrar som iförda vita brudklänningar sätter den slutgiltiga, ilsket stämningsfulla prägeln.

Det är en storartad musikteater. Tyvärr är det också det som gör att den inte riktigt når hela vägen fram. En del av replikerna och innehållet faller nämligen bort i havet av allt annat.

Men, kvinnoupproret har satt sin prägel. ”Titta en älg” lyckas leverera den eftersträvansvärda känslan av igenkänning och när ridån går ned känner jag mig upprymd och liksom kvinnorna på scen, frigjord.

___

FOTO: Amanda Gylling / Studio Bon