"Master of Dance" på Dansens Hus

Linda Wardal har sett Fredrik Benke Rydmans "Master of Dance" på Dansens Hus i Stockholm, och ser titeln till trots en ödmjuk föreställning om konsten att vara dansare och människa.

Det är med viss skepsis jag styr skorna mot Elverket och den utsålda premiären av Master of Dance med Fredrik “Benke” Rydman. En föreställning som säljer som smör och som spelas under hela 24 tillfällen i vår på Dansens Hus i Stockholm. Känd för en större allmänhet blev Benke som medlem i  streetdans-gruppen Bounce, men har sedan dess arbetat i en mängd olika sammanhang och satt upp musikaler, pjäser och dansföreställningar och vunnit flera priser och utmärkelser. Men inför den här kvällen provocerar både texten om föreställningen och affischen mig; Benke kroppsmålad helt i guld poserandes mot kameran.  “Han kallar sig själv Master of Dance och när du sett föreställningen kommer du kanske t.o.m. känna dig redo att söka jobb som dansare”. “Har vi inte fått nog av män som självutnämner sig till ett konstnärliga genier?”, tänker jag. 

Lyckligtvis uppfyller inte föreställningen mina farhågor. Att titeln är ironisk eller att föreställningen skulle driva med bilden av den virtuosa koreografen framkommer inte i marknadsföringen men när jag förstår självdistansen och vart Benke vill komma kan jag slappna av i formatet.

Men först kanske vi ska säga något om publiken. Benke underhåller för en publik som älskar honom innan han hunnit öppna munnen, skrattar innan skämten hunnit landa och för att vara ärlig tar det ett tag för mig att skratta med. Men det kommer sig så småningom. Ljuset i salen är upplyst, publiken är synlig och Benke väljer ut folk som han kommenterar och skämtar om. Det liknar en stand-up show där vem som helst kan bli måltavla. “Från och med nu kommer jag att behandla er som om ni vore riktiga dansare” deklarerar Benke “Master of Dance “ Rydman. 

Vi befinner oss på en masterclass där vi lär oss att vi måste hitta sätt att sticka ut på under en audition, till exempel genom att ha en speciell tröja eller leverera ett signature move som gör att vi utmärker oss. Jag är tveksam först men sen faller skämten på plats och faktum är att han gör det bra. Trots att det är premiär klarar Benke att ta vara på det som uppstår i ögonblicket. Han har en förmåga att få kontakt och inkludera alla i rummet. Med värme och humor får han oss bekväma nog att glömma  svenskheten i oss och vi ropar ut instruktioner, interagerar och responderar till hans skämt som om vi vore gamla vänner.

Trots den kommersiellt tillrättalagda föreställningstexten vidrör föreställningen även på djupet. Efter skämt och punchlines, underhållande och illustrerande dansnummer möter vi också allvaret hos de personliga Benke; den ständiga konstnärliga våndan som inte vill släppa taget och kampen för att försöka behålla kontrollen. Och hur det var att arbeta för den legendariska koreografen Per Jonsson som dagen före premiären valde att avsluta sitt liv.  En händelse som gjort avtryck. Livet som koreograf är inte enkelt och Benke blottar många sidor av det yrke han har tagit sig an. 

Jag uppskattar synliggörandet av arbetet bakom det mytomspunna för publiken, det är inkluderande och generöst. Jag både skrattar igenkännande av anekdoter och liknelser och grips av allvaret och tyngden i det svåra. Vissa skämt känns lite “billiga” men andra i rummet verkar tycka att det är roligt. Hans skicklighet som dansare är njutbart att se på, inte bara för hans precision, skicklighet och bredd, men hur han hittar närvaron i grooven och med pedagogiska medel låter oss vara med och koreografera vissa delar. Under en och en halv timma håller Benke ensam upp rummet med värme, humor och ödmjukhet.  Jag är lättad över att tematiken inte alls handlar om det manliga geniet. Men kanske mer om att bemästra konsten att vara både dansare och människa, både on stage och off stage.