LONE Company’s Euphoria talar mer till känslan än förnuftet

Linda Brelin ser LONE Company’s cirkusföreställning Euphoria och tänker på lekar du aldrig vill ska ta slut.

LONE Company består av fem barndomsvänner som alla växt upp inom cirkusen. De gjorde sitt allra första uppträdande ihop och i föreställningen “Euphoria” möts de igen i ett samarbete med Riksteatern, Borås Stadsteater och Cirkus i Väst, där de fortfarande drömmer om en magisk cirkusvärld.

Jag åkte direkt till Riksteatern i Hallunda för att se Euphoria efter att ha undervisat på cirkuskollo i Mölndal under sportlovet. Vid slutet av sista dagen överhörde jag följande klassiska konversation utspela sig mellan barn och vuxen:

"En sista gång!" Sa barnet.

"Okej en sista gång. Men en sista gång räcker ju aldrig för dig". Svarade den vuxne.

Barnet suckade djupt, himlade med ögonen och fortsatte snurra runt i luften igen, iklädd en omaka outfit från utklädningslådan. Den sista gången blev absolut inte den sista.

Att kliva in i Euphorias värld är att kliva in i just den stunden, när du upptäcker den allra bästa leken och gör allt i din makt för att få fortsätta leka den. I ett virrvarr av flygande och klättrande akrobater i otympliga sjöstjärnekostymer och trassligt sjöjungfruhår, varvat med glammiga utstyrslar av glitter och paljetter sveps vi med i drömmen om den eviga leken. Alla vänner har gått hem, du är hungrig och jättetrött, men ändå är du redo att göra precis vad som helst för att för att få leka en sista gång, tusen gånger om.

Disciplinmässigt består Euphoria av kinesisk påle, parakrobatik och enhjuling. Men vi ser ganska lite av klassiska cirkusnummer i dessa, utan de blir istället redskap i fantasin. Det varvas mellan lek och show där kostymerna ger artisterna möjlighet att vara vildare och vackrare versioner av sig själva. De flyger, studsar, skruvar runt och på varandra, de faller, voltar och rullar runt. Det är kaotiskt, med roliga trick som överraskar med sin tekniska nivå och kreativa uttryck. Till och med golvet är mer än bara pusselmattor, det kryps under det, skapas ett hav som byter form och spricker.

Att försöka gestalta barn som vuxen är alltid riskfyllt. Det blir lätt pålagt nostalgiskt där den vuxna kroppen sällan lyckas förmedla barnets trevande och ärliga uttryck. Men i Euphoria är det drömmandet som står i fokus och inte gestaltandet av själva barnet. Artisterna återuppväcker leken mellan varandra, snarare än att blicka tillbaka på den. Dramaturgiskt är det visserligen en röra. Vi kastas mellan scener och trick utan att egentligen följa någon röd tråd. Istället är det det ömsinta och varma samspelet mellan artisterna som ger föreställningen bäring. Euphoria talar mer till känslan, än förnuftet. Leken tar snabba och obegripliga vändningar, precis som de allra bästa lekarna alltid gör. Det spelar ingen roll om du är på scen eller på en madrass i ditt sovrum: Fantasin gör begränsningar till förutsättningar.

De absolut finaste delarna i Euphoria blir när artisterna leker till den grad att de är så slut att de egentligen inte orkar leka mer. En av akrobaterna bjuder förtvivlat in de andra till att bara en gång till hoppa på honom, men de vacklar uttröttade av scenen en efter en. Han tittar bedjande på publiken, försöker finna någon som vill vara med. Att upptäcka den bästa leken är att uppleva en eufori så stark att du är redo att göra precis vad som helst för att få behålla den. Då räcker det aldrig med en sista gång.

...

Eurphoria spelas på Stadsteatern i Skövde 21 mars, på Stora Teatern i Göteborg 23 och 24 mars och 25 mars på Vara konserthus.

‍

Foto: Amelia Bordahl