Livsglädje och förtvivlan i “I kroppen min”

Under hösten har föreställningen“I kroppen min” turnerat på landets scener, en föreställning baserad på Kristian Gidlunds texter. Clara Lind ser den på Stora Teatern och tar del av en dramatisering som lyckas skapa en virvelvind av känslor.

Nu har det gått tio år sedan musikern, journalisten och författaren Kristian Gidlund gick bort i cancer, endast 29 år gammal. Under sitt sista år i livet skrev han om sitt sjukdomsförlopp på bloggen "I kroppen min", som berörde tusentals människor. Nu får hans texter ta plats på teaterscenen i en dramatisering av Jani Lohikari och med regi av Johan Paus. Föreställningen hade urpremiär 7 juli på Parkteatern och har under hösten varit på Riksteaterturné i hela landet. Från den 3 december spelas den på Kulturhuset Stadsteaterns lilla scen i Stockholm.

Precis som så många andra hade jag sedan innan tagit del av Kristian Gidlunds texter. Jag fascinerades av hans sätt att uttrycka sina känslor i ord. Dessutom har jag imponerats mycket av huvudrollsinnehavaren Razmus Nyström som jag tidigare sett i Dramatens kritikerhyllade uppsättning “Arv”. Hans scennärvaro var något av det bästa jag sett. Förhoppningarna på föreställningen var därför höga. 

Ljuset går upp på scen. Musikern Mats Björke, som även är Gidlunds barndomsvän, sitter bakom några syntar. Scenografin är relativt enkel. Kulisserna målar upp ett eldhav som förstärks av starka ljus från lysrör. Olika ljud spelas upp. Det är barn som skriker. Kyrkklockor som ringer. Det låter som att hela livet snabbspolas. Intrycket blir snabbt intensivt och en obehagskänsla sprider sig i min kropp. Ut från kulissen ramlar en ung man, spelad av Razmus Nyström. Med sång och kraftfulla rörelser vill han snabbt övertyga publiken hur mycket livsglädje han har. “Varje dag är en kyss” säger han. Björke reagerar, tar upp en trumpet och avbryter med en ledsam fanfar. Deras samspel är fint. Nyström boxas för sitt liv till hårda trumslag. Syntig, sorgsen musik spelas till hopplösa stön. Musiken gör det extra tydligt att han kastas mellan livsglädje och förtvivlan.

Huvudkaraktärens anonymitet ger en känsla av att föreställningen inte handlar om jaget, utan om livet i stort. Gidlunds person är alltså inte i centrum, utan betoningen ligger på det allmänmänskliga. Visst förekommer det händelser och känslor han känt. Fräcka kommentarer han fått från främmande människor, som att han borde “börja springa” eller “bli direkt beroende av amfetamin” för att bli frisk från cancern. Hur är det att veta att man snart ska dö, men samtidigt beskriva sig själv som en människa full av liv? Ändå kändes det aldrig som att fokuset låg direkt på honom. Det gjorde att jag drogs in i historien på ett annat sätt än väntat. Jag kände med honom och kunde relatera till mig själv och livet i allmänhet.

Mot föreställningens slut skiftar fokuset mycket till publiken och hur vi ska ta hand om varandra. Nyström springer längs med sidorna och ropar. Ni ska inte bråka. Ni ska hålla om varandra och verkligen mena det. Livet är ett vackert liv. Här hör jag snyftningar från olika håll. Jag tittar mig omkring och slås av variationen i publiken. Unga som gamla har valt att ägna sin kväll här. För det är ju så. Döden och sjukdom är något alla kan relatera till, men inte alltid pratar om. Kanske är det just därför känslorna blir så starka denna kväll.

Sammanfattningsvis är I kroppen min en väldigt fin och viktig föreställning med ett budskap om att ta hand om varandra och att leva fullt ut. Ett helt klart värdigt sätt för Gidlunds texter att leva vidare.

____

Pressbild: Senay Berhe